Klicka på bilden, för att se hela bilden
Återigen har Dropkick Murphys kommit till våra breddgrader. Vet inte på rak arm vilken gång i ordningen det är men det känns som det är minst en gång om året i alla fall sedan pandemin. Årets nedslag kommer dock lite olyckligt då många bland annat undertecknat själv även gärna sett Wilmer X i Malmös Folkets Park.
Under Dropkick Murphys European Tour 2026 har de med sig irländska An Slua som support. An Slua är ett relativt nytt politiskt keltiskt punkband vars debutalbum kom så sent som förra året. Innan kvällens konsert hade jag ju bara hört dem via Spotify och det skulle bli kul att höra om de har samma energi live som på platta. Innan konserten började träffade jag medlemmarna i An Slua, som visade sig vara ett gäng väldigt sympatiska killar, och det visade sig att vi hade ett par gemensamma vänner…
Väl på scen visade det sig att de var de lika energirika som man hade förväntat sig. Först låten ut blev How Ya Gettin’ On? och sedan fortsatte de med Big Man Yeah?. Det blev ju fullt ös från början till slut där sista låten ut blev Plan of Campaign. De hann således med 11 låtar samt en del mellansnack under den halvtimmen de fick på sig! Gillar ni band som Ramones med korta snabba låtar så borde ni lyssna på An Slua. Tilläggas bör att bandet nyligen bytt trummis…
Efter en kortare paus var det så dags för Bostons stoltheter Dropkick Murphys att äntra Stora Vegas scen. Bandet klev på till tonerna av Sham 69 If the Kids Are United. Bandet körde igång med The Fureys-covern The Lonesome Boatsman och sen hade Ken Casey och grabbarna show. Trycket gick ju upp på rött direkt i det trånga och heta Vega när kvällens andra låt, The Boys Are Back, kickade igång.
Öset fortsatte med Kids Game, State of Massachusetts, Who’ll Stand With Us, Johnny I Hardly Knew Ya och, och ja setlistan var späckad… Det var inte mycket till mellansnack sångaren och ledadren Ken Casey bjöd på utan det var väl mest lite av amerikansk hejarklacksrop när trummorna slog takten till ”Lets go Murphys, lets go…”.
Det var först innan Springsteen-covern No Surrender som Ken blev lite allvarligare och mer politiskt när han sa “Stand up for Greenland and fuck that fucker”. Hyllningen till “the Orange Pedophile” fortsatte med First Class Looser och sen blev det ju massor av “fuck ICE” med Citizen ICE.
Mot slutet kom en av bandets störtsa hits, Rose Tattoo. Som sig bör tillägnades The Body of An American Shane MacGowan, som ju är låtens upphovsman. Kvällen avslutades med The Big Man. Dropkick Murphys klev av scenen till tonerna av ledmotivet från TV-klassikern Cheers Where Everybody Knows Your Name vilket ju är väldigt logiskt när man vet var bandet kommer ifrån… Men vänta var är Shipping Out To Boston? Jo, den dök ju upp som extranummer vilket även The Big Man gjorde. När Frank Sinatras My Way började spelas så var det dag att gå hem.
Ok, för de som inte känner till Dropkick Murphys så är det ju keltisk punkband från Boston som blandar punk med irländsk folkmusik vilket märks på bandets nuvarande sättning, som är ett 7-mannaband, bestående av sångare, trummis, gitarrist och basist samt en banjospelare (och gitarrist), en kille på säckpipa/flöjt och en kille på dragspel (samt gitarr). Har ni varit på en irländsk pub den 17 mars dvs S:t Patricks Day så kan ni ana stämningen.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
