Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway, Travis Scott, Robert Pattinson
Premiär: 2026-07-17
Betyg: 4
Det är lätt att fastna vid att Christopher Nolans The Odyssey är tre timmar lång. Men Homeros skrev knappast ett verk i pocketformat. Odysséen är ett av världslitteraturens mest kända epos och berättelsen behöver få ta den tid den kräver. Nolan har modet att låta den göra just det.
Alla de klassiska namnen finns här – Agamemnon, Telemachos, Penelope, Poseidon, sirenerna och cykloperna. Ändå känns filmen aldrig som en dammig historielektion. Tvärtom. Mytologin blir fonden till något betydligt mer universellt: en berättelse om skuld, längtan, ansvar och en mans okuvliga vilja att hitta tillbaka.
Matt Damon gör en lågmäld och övertygande Odysseus. Han är inte den osårbare hjälten som besegrar allt i sin väg, utan en människa som för länge sedan förstått priset för krig, ledarskap och de beslut han tvingats fatta. Hans resa handlar lika mycket om att konfrontera sitt förflutna som att korsa haven tillbaka till Penelope. Just därför känns han så mänsklig.
Nolan gör också ett klokt val när han låter den grekiska mytologin vila på en realistisk grund. Gudarna blir aldrig fantasyfigurer i traditionell mening. Inblicken som vi får överraskar men bildspråket blir trovärdigt. Poseidons vrede känns genom havets krafter, och det övernaturliga får leva genom naturfenomen som människor i antiken uppfattade som gudarnas verk. Det gör att sägnerna behåller sin mystik utan att filmen tappar fotfästet i verkligheten. På så vis förvaltas den grekiska mytologin med stor respekt.
Den känslan förstärks av Ludwig Göranssons musik. I stället för en traditionell symfoniorkester bygger han ljudbilden kring grekiska instrument. Resultatet blir tidlöst, vackert och nära berättelsens ursprung, utan att någonsin kännas musealt.
Rent visuellt är The Odyssey en enorm prestation. Inspelad i IMAX 70 mm, med en budget på omkring 250 miljoner dollar och över 640 km film! Storslagen minst sagt i ordets rätta bemärkelse. Men det mest imponerande är att tekniken aldrig blir ett självändamål. Den finns där för att bära berättelsen, inte tvärtom. Här känns det som att Nolan vågar lita på historien och människorna framför kameran.
Det är också det som gör filmen så tillgänglig. Trots alla mytologiska gestalter och historiska referenser förblir berättelsen förvånansvärt klar och lätt att följa. Den tappar aldrig bort sitt känslomässiga centrum. Under alla sägner, stormar och prövningar finns en enkel men tidlös berättelse om en man som vill återvända till kvinnan han älskar.
Den enda detalj som skaver något är återföreningen med Penelope. Efter tjugo års längtan känns det en aning märkligt att hon inte omedelbart känner igen sin egen makes röst eller närvaro. Det är dock en liten invändning i ett verk som annars håller en imponerande nivå.
The Odyssey är ett respektingivande epos som aldrig blir pretentiöst.
Den är storslagen utan att tappa sin mänsklighet och djupsinnig utan att göra berättelsen svårbegriplig. Nolan har inte bara filmatiserat Homeros, han har påmint oss om varför Odysséen fortfarande berättas nästan tre tusen år senare.
I slutänden handlar filmen inte om cykloper, sirener eller Poseidons vrede.
Den handlar om en människa som vill komma hem.
