Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det doftade nostalgisk arenarock lång väg när TSOOL – som de för enkelhetens skull själva benämner sig – klev upp på scen. De är just nu ute på en miniturné för att fira att det har gått hela 30 år sedan genombrottsalbumet Welcome to the Infant Freebase släpptes.
Ja, oavsett vad den exakta anledningen till återföreningen är, så var det i vilket fall som helst lika trevligt att vara på plats. Bandet körde självklart sina absolut största hits, och den rutinerade sexmannaorkestern var på ett fantastiskt taggat humör.
I en genuint psykedelisk anda inleddes konserten med Mantra Slider, och frontmannen Ebbot gled in på scenen i sin klassiska kaftan med en tamburin i handen. Den där tamburen hamnade sedermera under kvällens gång både på hans huvud och runt halsen. Vår frontman verkade överlag vara på ett väldigt skämtsamt och gott humör.
Men det blir ju också så där underbart prestigelöst när man vet att precis alla i publiken redan älskar musiken. De behöver egentligen inte göra så mycket annat än att bara spela sina gamla hits för att få med sig folkmassan.
Att bandet skrev odödlig musik under sin aktiva tid blev smärtsamt tydligt under den Beatlesdoftande Mind the Gap. Det blev även en nostalgisk tillbakablick på hur det var förr i världen under framförandet av Independent Luxury. Jag kan ju bara konstatera för mig själv att TSOOL är ytterligare ett av de där banden man verkligen borde ha lagt mer tid på att lyssna på, och framför allt sett live, när de ”fanns på riktigt”. Men å andra sidan – bättre sent än aldrig.
Publikhavet formligen exploderade när Confrontation Camp drog igång, och jag kan tänka mig att många på plats fick en liten nostalgisk tår i ögat. Det var ett otroligt skönt sväng i både den låten och i den djupt känslofyllda Broken Imaginary Time. Det är så kul att lyssna på musik som faktiskt är skriven på ett sätt så dat det blir ordentligt med plats för ett antal olika teman, utdragna gitarrpartier och maffiga keyboardsolon. Vågar man rent av kalla den här typen av musik för progressiv pop?
En blick i backspegeln påminner oss om hur osannolikt bra det faktiskt gick för det här bandet på sin tid. De turnerade friskt världen över och sålde massor med plattor. Med utsålda arenaturnéer, prestigefyllda gig som förband till Oasis samt egna stora världsturnéer blev de i själva verket betydligt mycket större än vad vi hemma i lilla Sverige kanske helt kunde förstå. Deras konserter kunde dessutom röra sig uppåt tre timmar på den tiden.
Kvällens absoluta tryckare och mysstund levererades sedan i form av You Are the Beginning, som kändes väldigt välkommen mitt i setet. Men snabbt var vi tillbaka till den tunga arenarocken igen med Bigtime, som med sitt kaotiska intro ganska snart övergick i vilda och intensiva gitarrdueller.
Där och då kunde jag nästan se mig själv stå på en gigantisk arena, där man långt där nere skymtar ett rockband som fullkomligt brakar loss. Nu stod jag visserligen i ett lummigt, somrigt Folkets Park i Malmö, men känslan och energin var precis lika monumental.
