Klicka på bilden, för att se hela bilden
The Warning var utan tvekan ett av de mest givna utropstecknen på förra årets Sweden Rock Festival. Det tre systrarna Daniela, Paulina och Alejandra Villarreal Vélez både rockade och knockade såväl redan initierade fans som överraskade ”music lovers”, som förmodligen mest bara tog en chans att se dem och hoppades på det bästa.
För egen del funderade jag mest på hur mycket show och fet ljudbild trion fick till med endast gitarr, bas och trummor till sitt – fullt frivilliga valda – förfogande. Det var alltså inte alldeles osökt tankarna fullt medvetet vandrade till The White Stripes.
Ja, alltså inte för att bandens respektive sound har så mycket gemensamt. White Stripes skramliga garagerock och The Warnings hårdrocks-/metalsound ligger trots allt rätt fjärran från varandra. Däremot kan jag tycka att båda banden har – eller hade i The White Stripes fall – en förmåga att variera och ge nyans åt sina alster på ett sätt som ter sig tämligen imponerande.
Men för att nu återgå till The Warnings förträfflighet, så måste sägas att alla eventuella förväntningar infriades. Vi talar tempofyllt och välspelat så in i helvete utan att spontaniteten försvann det minsta. De unga damerna verkade ordentligt tända från första stund och satte gasen botten från första tonen, och allt framstod på det hela taget som en skönt förförande explosion av hårdslående toner.
Sedan må det låta lite som en söndertröskad fras, men man satte tonen både direkt bokstavligt talat med i tur och ordning hårdrockspopiga More, Sick och lite vemodiga Satisfied, alla tre nummer försedda med tunga riff, stötiga rytmer och starka melodier, för övrigt.
I likhet med den stora majoriteten låtar i repertoaren. bör väl också tilläggas vid närmare eftertanke. Ta bara sådant som punkiga Diciple och Money med den där smittsamma refrängen ”It’s all about that cold hard cash”, med efterförljande feta riff.
För att inte tala om Escapism, som under hela denna turné av allt att döma framförs i en förlängd version, som inte kan betecknas som annat än ordentligt rockande mäktig. Extraplus här för ett bonusinslag som med lite god vilja mycket väl skulle kunna kallas prog.
Sedan går det förstås nte att undvika att nämna spanskspråkiga Qué Más Quires, som på något märkligt sätt tycktes kombinera 00-talets nordamerikanska poppunk och 80-talets sleaziga hairmetal Ytterst smakfullt, får man väl säga.
Med detta sagt borde det vara givet att den stora majoriteten (hård)rocksfans är överens om att denna redan rutinerade trio har framtiden för sig. Man behövde i alla fall bara titta på publikens respons på det knökfulla och sedan länge utsålda Amager Bio för att inse att denna combo är något väldigt positivt på spåren. För det höttes trots allt med nävarna, klappades i takt och sjöngs med mest hela tiden från början till slut.
Ändå är inte systrarna några uttalade publikfriare, allting verkar vara så givet och opretentiöst i deras sällskap. Däremot är de garvade nog för att hat utvecklats till självklara artistproffs. Inte minst framstår vokalissan Daniela redan som den borne sympatiska och mjukt pockande publikdomptören utan att någonsin behöva bli det minsta överdrivet påträngande.
Så ska slipstenen dras således. The Warning imponerade kanske än mer än på förra årets Sweden Rock Festival denna gång. På Amager Bio uttryckte en överväldigad Daniela bandets stora tacksamhet över responsen och lovade komma tillbaka. Det mina vänner, är onekligen något att se fram emot.
