Klicka på bilden, för att se hela bilden
Om soul kan smälta asfalt, då kan man förstå varför publiken höll sig i skuggan och inte kunde räknas i tusental. Köpenhamn drabbades av en värmebölja, och termometern flirtade med 37 grader. Ändå förvandlades Plænen till en luftkonditionerad Motown-era, där svetten droppade, men harmonierna var knivskarpa.
The Temptations klev in med leenden, vass koreografi och de där silkeslena falsetterna som kan få en glassstrut att dunsa. De rullade ut klassikerna: My Girl, Ain’t Too Proud to Beg, Papa Was a Rollin’ Stone och Just My Imagination.
Publiken – färre än vanligt, men högljudda som en hel fanklubb på espresso – sjöng med från första “I’ve got sunshine…”. Och ja, det fanns de legendariska synkroniserade stegen; i värmen förvandlades det nästan till poweryoga i kostymer.
Four Tops svarade med ett set som kändes som en öppen inbjudan till dansgolvet: Reach Out (I’ll Be There), I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch)), Baby I Need Your Loving och It’s the Same Old Song. Rösterna var fylliga, call-and-response-ljudet var som ett klick på metronomen, och baspulsen gjorde även de mest smälta sandalerna rytmiska. ”Sugar Pie, Honey Bunch” blev kvällens kollektiva terapi: alla fick glömma UV-indexet i tre minuter och 10 sekunder.
Ljudet var klart och vänligt mot den mogna sången, och bandet höll tempot hårt utan att stressa. Samtalet mellan numren var varmt (bokstavligen) och kärleksfullt, med små hälsningar till Tivolis historia – och en diskret inbjudan att dricka vatten. Scenbelysningen gjorde sitt bästa för att vara glamourös utan att göra sångarna till en grillfest.
Höjdpunkter:
My Girl som grupplåt i den gyllene kvällssolen – kitsch? Ja. Underbart? Ja, det också.
Reach Out (I’ll Be There) levererades med den sortens auktoritet som får dig att sträcka på ryggen och sjunga med, oavsett din sångröst.
Papa Was a Rollin’ Stone med ett långt, lat groove – ett svalkande andetag mitt i en värmebölja.
Det lätt sköra, varma ljudet av Baby I Need Your Loving, som påminde oss om att tiden kan polera en låt utan att slipa bort själen.
Humoristisk parantes: Arrangörerna kunde ha delat ut handdukar som merchandise. Eller som The Four Tops nästan kunde ha sjungit: “Sugar Pie, Honey Bunch, I can’t help myself… I’m sticking to this plastic chair”.
Slutsats Även med färre personer framför scenen levererade båda grupperna en kryddad, charmig och innerlig Motown-kväll, där klassikerna fortfarande lät fräscha – kanske för att de sjöngs av en publik som valde att trotsa värmen för att dansa. Mindre publik, större allsång. Och nästa gång? Låt oss beställa 25 grader, en lätt bris och en extra omgång av Ain’t Too Proud to Beg i extranumren.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet.
