Klicka på bilden, för att se hela bilden
En del i bekantskapskretsen höjde på ögonbrynen redan när långlivade brutalister som Slipknot och Korn uppträdde i Norje. Samtidigt är det väl inte någon direkt uppenbarelse att nya vindar blåser över Sweden Rock Festival för närvarande. Onsdagens uppträdande av japanska Babymetal var ett av de tydligaste exemplen på detta i år. Och samma sak kan onekligen sägas om det faktum att Bring Me the Horizon hade bokats som headliner denna sista dag.
Nu är det förstås inget nytt att stentung death- och doommetal, post-hardcore och annat i samma sfär bokas, men det är trots allt inkörda nischer på festivalen. Till skillnad då från akter där det brutala ikläs nya musikaliska kostymer.
För egen del är jag måttligt road av de allra mest hårdkokta inslagen i metalvärlden. Melodier är ett måste i min bok, och growl och screamo ska hållas kort om jag ska orka lyssna. Symphonic- och gothmetal-banden med sina många kvinnligt frontade akter brukar till exempel hushålla föredömligt bra med den sortens uttryck.
Så nej, jag hade knappast Bring Me the Horizon på min önskelista över bokningar varken det här året eller tidigare årgångar, och jag påmindes om varför denna sista festivaldag. Det blir helt enkelt för primitivt när de ohejdade gutturala lätena får fritt spelrum i för hög utsträckning.
Fast nu ska detta inte överdrivas. Myten från den ignorante må säga att sångaren Oli Sykes tar i från tårna med sitt vrålande oavbrutet, men så är det ju inte. Kanske i hälften av låtarna på setlistan var det så, i resten av numren var det antingen klar sång typ inledande Darkside eller smått grovhuggen dito á la Drown.
Å andra sidan vrålades det så det stod inte alls härliga till från fötterna upp till i sådant som Antivist och Kingslayer. Så nej, till skillnad från en del kollegor är jag inte alls lika begeistrad av den ljudkakafoni som bjöds mellan de mer sansade partierna.
Från denna modernitet till en fanbärare av 80-tlaets hårband är steget långt, så kanske man ska brista ut i ett lättat ”Och tack och lov för det”. Det är naturligtvis Treat som åsyftas.
De blev som bekant aldrig ett band av Europe-klass storleksmässigt. Däremot har de tagit en tämligen fet revansch på sig själva sedan återföreningen 2006. Fem starka album på femton år har det blivit hittills, och senaste verket, vinterns The Wild Card levde i hög utstäckning upp till förväntningarna. Det fina i kråksången här är förstås att Treat därigenom i dessa dagar aldrig behöver förlita sig på att vara en nostalgiakt. Deras nya material är lika bra om inte bättre än det tidiga. De nya låtarna verkar vinna popularitetstävlingen också.
Det faktum att två tredjedelar av setlistan bestod av sånger från Treats moderna era, inklusive suveräna Skies of Mongolia, Freudian Slip, ett upptempoalster Bon Jovi mycket väl hade kunnat göra förr om åren, och inledande AOR-dängan One Minute to Breathe. Sistnämnda hämtad från just färska The Wild Card, för övrigt.
Med detta sagt, en knapp handfull sånger från 80- och 90-talseran blev det trots allt. Ösiga Conspiracy var en och söta powerballaden Get You on The Run en annan.
Fast oavsett vilket verkar det som om Treats repertoar från då och nu flyter samma närmast sömlöst. Stilmässigt är skillnaden minimal, 80-talsidealen lever och frodas. Även om jag nog skulle vilja hävda att kvintettens sound i dagens läge har en fräschör som både tangerar och uppdaterar ljudbilden från förr.
På tal om just fräschör och för all del också vitalitet, disciplin och professionalism, så uppfyller Treat alla dessa rutor. Säga vad man vill, men det här gånget levererar varje gång. Sedan skulle jag inte vilja påstå att de bjuder på något nytt stup i kvarten.
Marken må alltså inte alltid skälva av upphetsning, men det här är ett av de band som jobbar som ett väl sammansvetsat team, och ingen är direkt en stjärna även om personlighet kan vara framträdande. En för alla, alla för en, ni vet. Vilket har varit en garant för ett välmående band de senaste tjugo åren. Sedan måste jag också säga att stockholmarna är underhållande att skåda. Det verkar har roligt på scen, och det smittar av sig.
Roligt verkar även Clawfinger ha. Igen. Jag säger igen för bandet är tillbaka med en ny skiva efter nitton år. Before We All Die, för att nu anknyta till verket ifråga.
Vilket ju inte låter så glatt, och det är väl rap metal-bandet allmänhet inte heller. Glada, alltså. Deras lyrik är som bekant både politisk och mörk. Fast sångaren Zak Tell i synnerhet när av allt att döma en humoristisk ådra värd att underhålla. Den självförringande humorn och självironiska mellansnacket var guld.
Samtidigt är inte deras musik särskilt svår att ta till sig. Rap metal? Javisst, men låtarna är i allmänhet rätt mycket rak pang på rödbetan med efterhängsna riff och korthuggna hårdkokta refränger att utan att bli alltför mycket hardcore. Om ni förstår. I alla fall är det mesta mer melodiskt än vad kanske gemene man tror.
Inledande Hold Your Head Up High och Recipe For Hate satte tonen, och sedan rullade det bara på. Vi talar i termerna energiskt och intensivt utan att någonsin bli lika på och in your face som saligen upplösta Rage Against the Machine, för att nu ta en relevant jämförelse. Trevligt är nog ett det första adjektivet jag tänker på för att beskriva helheten, men det är möjligt att solgudarnas välvilja i Norje förförde mig en del när den tanken kom i huvudet.
Förförde gjorde inte Yngwie Malmsteen. Inte det minsta. ”Yngwie, Yngwie, vad sjutton håller du på med”, borde jag uppgivet ha utbrustit för mitt inre när han stapplade omkring med gitarren i högst hugg. För det blev precis så illa i detalj som jag förväntat mig.
Så låt mig förklara. För sisådär dussinet år sedan införskaffade jag och frun biljetter till hårdrockskvällen Guitargods på House of Blues i Las Vegas. Yngwie var självklart headliner, Buckethead, tidigare i Guns’n’Roses fick inleda, och däremellan spelade en lika duktig och svängig bluesrockig guraspelare av Joe Bonamassa-klass jag inte för mitt liv kan komma på namnet på just nu.
Nåväl, Yngwie vore inte Yngwie om han inte tänkte sig ett scenario där han är i den absoluta medelpunkten i ett fokus där ingen annan på scen får ta plats. Därför blev logiken den att hans band stod ihopträngt längst ut på dess vänstra sida medan gitarristen själv vandrade runt på resten av scenen framför en mur av Marshallförstärkare och gjorde kicksparkar alltmedan gitarrsolona sprutade ur honom i en aldrig sinande ström.
Ungefär så. Och konceptet verkar inte ha justerats många millimeter sedan dess att döma av detta gig. Jo, jag inbillar mig förvisso att låtlistan förändrats en hel del, konstigt vore det väl annars.Fast frågan är väl om det spelar så stor roll. Det är svårt att identifiera låtar när många melodier bara reducerats till gitarronani. Skicklig sådan, men ändå.
Från detta till något avsevärt roligare. Nu ska det nämligen handla om ett av festivalens största utropstecken. Och självklart är det Tailgunner som är på tapeten. Om jag säger att de ser ut som ett gäng Iron Maiden-clones, modell 1980 i sina utstyrslar kanske en del reagerar, och det är inte bara persedlarna som ger sådana associationer.
Även musiken vandrar föga förvånande ditåt. Gänget krediteras mycket för att vara en del av NWOTHM (New Wave of Traditional Heavy Metal), vilket förstås är en fortsättning på 70- och 80-talets NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal).
Anlände för övrigt till Sweden Rocks minsta scen Pistonhead Stage sisådär tjugo minuter in i konserten och kom då lagom till War in Heaven, en vemodig och mäktig ballad värdig ett band av denna typ.Fast sedan var det endast fullt ös som gällde, i form av sådant som Follow Me in Death och power metadoftande Eulogy, och här måste jag säga att de unga britterna verkligen hedrade arvet efter Saxon, Iron Maiden och likasinnade band. För visst sjutton lät det här riktigt bra och tidstroget.
Säga vad man vill, men grabbarna är onekligen både duktiga och underhållande att skåda. Vi talar som sagt om ett av årets mest givna utropstecken tillika underhållande band på årets festival. Helt klart är det så.
Och på tal om underhållande. Alestorm sviker aldrig vad gäller den aspekten. Sedan kan man gissa att skottarnas uppskruvade upptåg inte tilltalar alla, men vad tusan. Det handlar ju bara om ”good clean fun” i piratskrud.
Att kvintetten inte tar sig själva på särskilt mycket allvar skvallrade för övrigt de tre badankorna i kolossalformat som dominerade scenen om. Och varför inte? Det finns trots allt annat att snöa in på i metalvärlden än Satan, mytologiska monster, zombies och drakar och demoner.Som dryckeslystna och plundrande pirater, till exempel. Det finns trots allt en anledning till att de betecknar sin musik som pirate metal, och det är som bekant inte den seriösa sorten som till exempel Visions of Atlantis sysslar med.
Nej, Alestorm håller på med frejdigt tjosan hejsan mest hela tiden, och inledande låttrion med speedade Keelhauled med tillhörande dragspelsljud på keyboarden, Killed to Death by Piracy och The Sunk’n Norwegian satte onekligen tonen.
En ton med ständigt hög klämmighetsfaktor, dessutom. Det handlar trots allt bara om nyanser när det ska bedömas hur hög den är från nummer till nummer. I till exempel Mexico tedde den sig förvisso tämligen hög, men denna sång kunde självklart inte mäta sig med Drink – där refrängen “We are here to drink your beer” ingår – eller för den delen, Fucked With an Anchor.
I särskilt sistnämnda nummer blev det allsång av det mest upphetsade slaget när det blev dags för den lika fåniga som skabrösa refrängen. Vilket väl bara visade att publiken är lika stora tramsebyxor som bandet självt. Fast i bandet med bandet själv är det är förstås frågan om proffsiga tramsebyxor, det tål verkligen att påpekas.
Någon annan som då och då tramsat till det är Magnus Uggla, men i alla fall inledningsvis präglades tillställningen på Rock Stage av den kaxige versionen av sångaren. Centrumhets, en fint rockande Jag skiter, IQ och melodifestivallåten Johnny Rocker avverkades i tur och ordning med självklart god respons.
Strax därefter avvek undertecknad till presstältet för att skriva, men resten av konserten kunde höras ända dit, och man kan väl säga som så att det var en fullspäckad hitlista som kunde prickas av med gott humör av frontmannen efterhand som tiden gick.
På samma sätt kunde möjligen också noteras att Uggla måhända rockade något mer än vanligt. I alla fall ibland, men sådant som balladen Astrologen och klämkäckiga Dansar aldrig nykter höll sig strikt inom popsfärens välbekanta sound.
Innan Uggla steg upp på Rock Stage vankades det en dos god sleaze på Blåkläder Stage i närheten. Det handlade om Crashdïet, ett band som kämpat på i lite drygt ett kvarts sekel vid det här laget, men oräkneliga medlemsbyten har sett till att destabilisera bandet genom åren.
Den ende som varit med seden de tidiga åren är gitarristen Martin Sweet. Ändå är inte han den förste att inneha den positionen. Fast nu har kvartetten tagit nya tag. På scen stod tre tämligen nya medlemmar, inklusive sångaren John Elliot, och i bagaget hade man minsann också nya albumet Art of Chaos. Det sjunde i ordningen för övrigt.
Med detta sagt måste erkännas att jag inte riktigt visste vad som var att förvänta, men det var överlag ett piggt band som uppenbarade sig där på scen. Tempot var högt alltmedan inspirationen övertygade.
Liksom setlistan, för övrigt. Inte minst flöt de nya numren Sick Enough for Me, Quitter och inledande Chaos Magnetic sömlöst ihop med allt annat. Men något annat var kanske inte att förvänta. Crash Diet har ju alltid förblivit vid sin sleaziga läst ända fram till våra dagar.
Festivalens samlade setlistor hittar ni här.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet. OBS att vi har valt att inte publicera bilder från Bring Me the Horizons framträdande pga bandets egna restriktioner!
