Klicka på bilden, för att se hela bilden
När man pratar om klassisk tysk heavy metal går det inte att undvika namnet Udo Dirkschneider. Den lille mannen med den karaktäristiskt hesa rösten bidrog till att göra Accept till ett av 80-talets största metalnamn med album som Breaker, Restless and Wild och Metal Heart.
Även om kalendern gradvis avslöjar att Udo har funnits i mer än 50 år, finns det fortfarande gott om gas kvar i metalmotorn. På Sweden Rock Festival rådde det ingen tvekan om vad publiken hade kommit för. Detta var en kärleksförklaring till Accepts storhetstid, och från första tonen var festen igång.
Publiken sjöng med, knöt nävarna i skyn och levererade den sortens gemensamhetssång som bara riktiga klassiker kan skapa. Setet var fullspäckat med guldkorn. Midnight Mover, Breaker, Princess of the Dawn, Fast as a Shark, Metal Heart och naturligtvis Balls to the Wall mottogs som gamla vänner man inte sett på flera år.
Varje låt möttes av jubel från en publik som kände till varje refräng. Även om det finns få kopplingar kvar till originalet Accept, lät bandet precis som man hoppades. Gitarrerna skar genom luften som välskötta tyska precisionsverktyg, trummorna dunkade loss, och Udos röst hade fortfarande den råa kanten som har gjort honom till en av metalscenens mest igenkännbara frontmän.
Det fanns också utrymme för ett litet leende längs vägen. Udo kanske inte längre hoppar runt som en 25-åring, men när man har skrivit en stor del av heavy metals historiebok behöver man inte heller springa maratonlopp på scenen.
Allt man behöver göra är att öppna munnen och låta klassikerna tala för sig själva.
Sweden Rock Festival har haft otaliga legender genom åren, men Udo Dirkschneider bevisar gång på gång varför han fortfarande hör hemma bland de stora. Vissa bilar blir veteranbilar med tiden – Udo har blivit en veteran inom heavy metal. Den enda skillnaden är att han fortfarande börjar på första försöket.
En konsert fylld med nostalgi, energi och klassiska metal-anthems som återigen bevisade att äkta tyskt stål inte rostar.
Overkill – tempo, precision och thrash
När New Jersey bröt mot tyngdlagen Vissa band intar scenen. Andra tar över. Overkill gjorde det senare. Det har gått över 40 år sedan Bobby “Blitz” Ellsworth och hans thrashkompisar började göra oväsen ur New Jerseys underground, men på Sweden Rock lät de som ett band som fortfarande hade något att bevisa.
Vilket faktiskt är ganska konstigt när man har släppt fler skivor än de flesta äger rena strumpor. Från första taktslaget drabbades publiken av en vägg av riff så tunga att det borde kräva bygglov.
D.D. Verni stod som den eviga generalen med sin karakteristiska bas, medan Blitz flög runt på scenen som en man som antingen druckit sex energidrycker eller hittat ungdomens källa bakom festivaltoaletterna.
Det som är imponerande med Overkill är inte bara tempot. Det är precisionen. Många band i deras ålder spelar som veteraner. Overkill spelar som om de fortfarande försöker vinna kampen om garageplatsen 1987. Setet var fullspäckat med klassiker, och publiken svarade med moshpits, tutande ljud och den typ av gemenskap som bara uppstår när flera tusen människor frivilligt väljer tinnitus som hobby.
Ljudet var knivskarpt, energin obeveklig och bandet verkade genuint glada över att vara där. Ingen rutin. Ingen autopilot.
Bara ren thrash metal serverad med den typ av självförtroende man vanligtvis bara hittar hos rockstjärnor och människor som tror att de kan montera IKEA-möbler utan manual. Overkill påminner oss om att metal inte handlar om ålder. Det handlar om attityd. Och om attityd kunde mätas i decibel skulle Sweden Rock fortfarande skaka.
Slutsats: Overkill levererade inte bara en konsert. De levererade ett argument för varför thrash metal fortfarande är relevant år 2026. Rått, kompromisslöst och med glimten i ögat. – och förmodligen några permanenta hörselnedsättningar.
Venom försöker inte skynda
Smutsiga legender dör aldrig, Venom har aldrig varit ett band som har jagat perfektion. Tvärtom. I mer än fyra decennier har de byggt sitt namn på rå energi, kompromisslös attityd och ett sound som fortfarande luktar källare, skinnjackor och dåliga idéer.
På Sweden Rock var det precis vad publiken fick. Cronos intog scenen med det självförtroende som bara kommer av att veta att man har hjälpt till att skriva ett viktigt kapitel i metalhistorien. Hans röst har blivit mer rostig med åren, men den passar faktiskt perfekt in i Venoms universum, där det polerade alltid har varit mindre intressant än det äkta. Bandet levererade klassiker som Black Metal och Countess Bathory med en kraft som fick festivalplatsen att rocka.
Inte för att allt var helt exakt, utan för att låtarna fortfarande besitter den speciella kraft som gjorde dem banbrytande i början av 80-talet.
Det finns tekniskt sett bättre band på Sweden Rock. Många av dem har Venom att tacka för en stor del av sin existens. Det var också konsertens styrka. Venom försöker inte vara yngre och skynda sig.
Foreigner, ett coverband med tillgång till sångboken
Det finns band som förändrar musikhistorien, och så finns det band som spelar musikhistoria. Idag befinner sig Foreigner någonstans mittemellan.
När Foreigner bildades 1976 av bland andra Mick Jones och Lou Gramm, hade få kunnat föreställa sig att låtar som Cold as Ice, Feels Like the First Time, Waiting for a Girl Like You, Urgent och I Want to Know What Love Is fortfarande skulle få tusentals människor att sjunga med nästan 50 år senare. Men det gör de.
På Sweden Rock Festival rådde det ingen tvekan om att låtarna fortfarande håller måttet. Publiken älskade varje minut, och bandet levererade klassiker efter klassiker med imponerande precision.
Musikerna var skickliga, sången var perfekt och ljudet var näst intill felfritt.
Men här kommer elefanten i rummet. Inte en enda originalmedlem i Foreigner var på scenen. Det gav konserten en lite speciell känsla. För ja, låtarna var rätt. Arrangemangen var rätt. Tonerna satt precis där de skulle vara. Men när ingen av de som hjälpte till att skapa magin längre står på scen börjar man tänka: Ser vi Foreigner – eller världens dyraste och mest välspelande Foreigner-coverband?
Detta är förstås inte en kritik av de nuvarande musikerna.
Tvärtom. De gjorde ett utmärkt jobb och spelade låtarna med stor respekt för originalen. Problemet är att ett bands historia och själ ofta följer människorna bakom låtarna.
Publiken verkade dock ganska likgiltig inför den diskussionen.
När tonerna från I Want to Know What Love Is fyllde festivalområdet sjöng tusentals människor med, och för ett ögonblick spelade det ingen roll vem som stod på scenen. Det handlade om minnena, låtarna och känslan av att vara en del av något större.
Så hur var Foreigner? Musikaliskt var det utmärkt.Låtarna lät fantastiskt. Musikerna levererade. Men när ett band utan originalmedlemmar uppträder under samma namn är det svårt att helt släppa taget om att man faktiskt tittar på en hyllning till Foreigner mer än till Foreigner själva.
Å andra sidan måste man ge dem en sak: Om man blundar låter det fortfarande precis som det gjorde på radion. Fantastiska låtar och starka musiker, men frånvaron av originalmedlemmar gör konserten mer till en hyllning till Foreigners arv än ett möte med legenden själv.
Joan Jett med naturlig auktoritet
Rock’n’roll blir aldrig gammal. Vissa artister lever på sin historia. Joan Jett lever fortfarande i sina låtar.
På Sweden Rock intog hon scenen med samma svala självförtroende som har gjort henne till en av rockens mest ikoniska figurer.
Utan stora gester, utan överflödiga effekter och utan behov av att bevisa någonting.
Från första stund var det tydligt att publiken inte bara stod inför en rockstjärna, utan en artist som har bidragit till att definiera hur rockmusik kan låta, se ut och kännas. Rösten har fått mer djup genom åren, men den karakteristiska udd är intakt.
Varje låt framfördes med en naturlig auktoritet som bara kommer från ett liv levt i rockmusikens tjänst. När tonerna från I Love Rock ‘n Roll slog an på festivalplatsen exploderade den kollektiva sången.
Ett ögonblick då generationer samlades kring en låt som sedan länge uppnått klassikerstatus. Men konserten handlade om mer än nostalgi. Joan Jett framstod som närvarande, levande och fullt närvarande.
Det kanske mest imponerande var just avsaknaden av storslagenhet. Där många artister gömmer sig bakom produktion och effekter stod Joan Jett på scenen med sina låtar, sitt band och sin attityd. Det var mer än tillräckligt.
Det finns fortfarande människor som försöker se coola ut.Joan Jett behöver inte försöka, det gör hon.
Konserten var enkel, ärlig och komplett. Precis som rock’n’roll ska vara.
Festivalens samlade setlistor hittar ni här.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet. OBS att vi har valt att inte publicera bilder från Joan Jetts framträdande pga bandets egna restriktioner!
