Klicka på bilden, för att se hela bilden
Twisted Sister var som bekant initialt bokade denna dag, men av deras medverkan blev det nada. Stackars Dee Snider är sjuk var det bistra beskedet från festivalledningen för en tid sedan. Hela turnén blev därmed hastigt och olustigt inställd. Vad göra. Uppgradera Joan Jett and the Blackhearts medverkan förstås? Det borde inte gjorts, skulle det visa sig.
Men mer om detta senare. För en hel del annat av avsevärt mycket bättre kvalitet skulle upplevas innan fröken Jett intog Festivalscenen. Samt av diverse art stilmässigt, bör framhållas.
Först ut; Majestica frontad av Tommy Johansson, mest känd för sin sejour som gitarrist i Sabaton. Vi talar kvalitetsmärke power metal här, som aldrig någonsin sackar. Ett faktum som förstås på sätt och vis är positivt.Men ändå, är det något han borde göra är det kanske just det. Att sänka tempot någon enstaka gång.. För nyansernas skull. Och dynamikens. Majestica har överlag starka sånger, men det hade förtydligats om viss omväxling införts i detta avseende. Å andra sidan talar vi som sagt om power metal, men ni förstår säkert poängen.
Det råder dock knappast någon tvekan om att Tommy Johansson är en jättetalang både på gitarren och vokalmässigt, och bandet han har med sig går verkligen inte av för hackor heller. Ordentligt tajt är bara det så kallade förnamnet på det som serverades denna tidiga timme. Favoriter? Tja, lägstanivån var hög, men om några nummer ska nämnas får det nog bli refrängstarka Night Call Girl och klämkäckt folky Metal United.
Från Majestica till Helloween är steget inte långt. I alla fall inte stilmässigt. Det är mer ur generationssynpunkt gapet är stort. Så någon gång i framtiden lär det bli dags för tyskarna att lämna över stafettpinnen till Majestica och andra liknande band.
Den tiden är emellertid knappast kommen än. I dagsläget firar Helloween kanske större triumfer än någonsin.
Någon klok i sällskapet kom på tanken att det vore en god idé att samla bandets alla tre sångare samtidigt för en turné med potential att bli deras största. Och måhända är så fallet. Att döma av den imponerande publikströmningen till Rock Stage klockan 23 på kvällen finns potentialen där, och jag kan förstå publiken. Att se Kai Hansen, Mikael Kiske och Andi Deris dela på sånggracerna i en storslagen effektfylld show med eldflammor, fet ljusshow och inte minst en repertoar där alla nummer kan sjungas av respektive originalsångare måsta vara en våt dröm för alla Helloweenfans.
Någon våt dröm har väl ingen om Korslagda. Även om namnet måhända fick en del att nära sådana innan namnförkorningen kom till stånd. Men det får vara hur det vill med den saken. Som ett band av väldigt få har det fått äran att bli bokad till Sweden Rock två år i rad, och jag inbillar mig att det gjorde sitt allra bästa för att förtjäna den.
För det finns knappast något annat band som förenar punkenergi med stänk av Eddie Meduza och AC/DC och då och då – faktiskt – en smula sentimentalitet och blödighet. ”Det känns i mitt hjärta”, utbrast frontmannen Ubbe Näslund alias Stefan Sjur vid något tillfälle och berättade att ingen i bandet visste hur det var att stå på en scen för tre år sedan.
Därefter avverkades den självbiografiska låten med den otympliga titeln En sådan här chans får man bara en gång i livet. Också blev det både punk á la Check på den och partyrock I form av Det här det är rock n roll.
Så vad blir domen? Tja, någonstans är det väl svårt att inte gilla det här. fullt För säga vad man vill, Älvdalingarna har personlighet och någon form av grovkornig charm,så varför inte bejaka den. I alla fall när de spelar live.
Så åter över till något helt annat. Hade sett fram emot Nightwish senaste Valkyria Floor Jansen avverka väl valda delar av sin repertoar från After Forever och Northward via soloplattan Paragon till ja, även lite Nightwishgrejor.Men nej, det här funkade inte för mig. Damen gav ett synnerligen positivt och sympatiskt intryck och har utan tvekan en stor röst. Dessvärre var det det sistnämnda som brast för mig.
Nästan varenda nummer lät gapigt och skrikigt. Åtminstone från och till. Sången lät överlag onyanserad å det värsta, endast när Jansen närmade sig de lägre registrena lät det acceptabelt för att inte säga riktigt bra. Dessvärre kom dessa tillfällen alltför sällan. Synd på så rara ärtor. Förstår inte vad som var problemet. Vokalissan brukar framstå som en helt igenom värdig efterträdare till både Tarja och Anette Olzon i Nightwish, men detta framträdande lämnade mig kall.
Melodisk hårdrock eller AOR brukar vara en given stapelvara på Sweden Rock, och denna dag kunde stoltsera både med både Robin Mcauley och Foreigner. Vi talar om två akter som varit med i evigheter
Irländaren Robin McAuley blev under det tidiga 80-talet känd som frontman i MSG, tillsammans med demongitarristen Michael Schenker. Samarbetet med Schenker har för övrigt återupptagits igen på sistone,och det är väl därför han enbart sjöng deras gemensamma repertoar och ignorerade sina tre soloalbum han gett ut de senaste åren.
Lite synd kanske, men ska man säga något så är det väl att sångaren hedrade materialet. Mannen har passerat de sjuttio, men pipan är alltjämt i riktigt god form, så tummen upp för det.Repertoaren pendlade med typiska 70-talsrockers som Bad Boys och Love is Not a Game till mer 80-talsdoftande saker, typ fina powerballaden When I’m Gone, och godset levererades rakt igenom det timslånga setet.
På tal om att leverera, så går det inte att komma ifrån att Foreigner gjorde det samma. Det är dock inte samma band längre som det en gång var. Inte ens det band grundaren Mick Jones rebootade i början på millenniet har överlevt. Endast basisten Jeff Pilson är kvar från det allra tidigaste 00-taleet, medan Mick Jones själv slutligen pensionerade sig 2023 från turnerande efter de hjärtproblem han genomled för sisådär ett decennium sedan.
Sist att lämna Foreignerskeppet var vad jag förstår den lika energiske som röststarke frontmannen Kelly Hansen, en herre åtminstone jag såg som hjärtat i Foreigner 2.0.
Så vad är då det band som befinner sig ute på en avslutande massiv 50-årsturné. Well, skulle vilja säga att det är ett gäng garvade musiker som tveklöst kan göra bandets klassiker rättvisa. Inte så konstigt kanske eftersom de flesta trots alt varit med i bandet sedan skarven mellan 00- och 10-talet.
Med detta sagt handlar det om någon odefinierbart som saknas. Något som är svårt att förklara. Eller kanske handlar det mest bara om att Mick Jones är borta och att Thom Gimbel inte finns kvar på scen längre för att lägga det massiva saxsolot i Juke Box Hero inte finns där längre.
Fast med detta sagt, det vore tjänstefel att hävda något annat än att bandet levererade denna kväll. Alla sånger satt i stort sett som en genomproffsig smäck. Utom möjligen den sällan spelade That Was Yesterday, som helt i onödan gavs en rockedge ingen efterfrågat.
Sedan måste jag säga att nye sångaren Luis Maldonado är ett fynd. Han må inte ha samma auktoritet som Kelly Hansen eller riktigt samma snarlika röst som originalsångaren Lou Gramm, men rösten är tillräckligt lik för att ge nostalginerven näring.
Slutligen var det det här med Joan Jett and The Blackhearts. Nej, något veritabelt haveri var deras spelning kanske inte, men det var verkligen inte särskilt bra heller. Det var en loj fröken Jett som skådades.
Jag kan ha fel, men till synes fanns det inte mycket till engagemang hos henne den här kvällen. Rutinen hjälpte henne att klara ännu en dag på jobbet, men det räckte knappast hela vägen. Inte konstigt då att bandet saknade det där riktiga drivet när chefen inte verkade vara på plats mer än rent fysiskt. I Love Rock’n’Roll heter det ju i sången med samma titel. Förmodligen är det så, men, det verkade inte riktigt vara så medan det här giget pågick.
Festivalens samlade setlistor hittar ni här.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet. OBS att vi har valt att inte publicera bilder från Joan Jetts framträdande pga bandets egna restriktioner!
