Klicka på bilden, för att se hela bilden
Iron Maiden regerar och dominerar var än de drar fram i festivalsfären. Populariteten är så grundmurad och fansen så trogna att inget kan rubba dem. Kanske inte så konstigt eftersom de inte bara fortsätter skapa gedigna album, de levererar live också.
Så också på Sweden Rock. I torsdags. Igen. För det var som bekant tredje gången sextetten kom och headlinade där i och med denna afton. Ännu en hårt arbetad dag på jobbet, tänker måhända då den skeptiske. Nja, grejen på den här turnén är att endast sånger från de nio första albumen framförs.
För något särskilt måste väl även en supergrupp som ”järnjungfrun” hitta på när så mycket tid spenderas på turnerande fot. Det duger liksom inte med greatest hits-repriser varje år.Med andra ord vimlade det av gamla hederliga rediga klassiker på setlistan. Redan som tredje respektive femte nummer kunde Killers och Number of the Beast prickas av, och på den vägen var det.
För någon likt undertecknad som inte är en kalenderbitande Maidenfan kom det dock som en överraskning att 2 Minutes to Midnight visade sig vara en sådan allsångsfavorit, men där ser man.
Annars var nog största för att inte säga enda överraskningen detta gig den läckert dramatiska Infinite Dreams. Enligt Bruce Dickinson tog det 38 år innan bandet började spela den live på sistone, så det var väl på tiden.
För övrigt kunde skönjas ett mönster där företrädelsevis två typer av låtar noterades. Ingen ny uppenbarelse måhända, men mönstret blev tydligt rätt omgående. För antingen handlade det om relativt korta omedelbara rockers, typ Run to the Hills och The Trooper eller mer omfångsrika saker som Rime of the ancient Mariner och Seventh Son of a Seventh Son.
Båda sortens alster tilltalade, men det var i de sistnämnda låtarna konserten lyfte allra mest. Det var då bandet nådde episka, storslagna kvaliteter som stannade kvar efteråt och Bruce Dickinsons tvingades pressa sin välbehållna pipa till de största vokala stordåden.
För övrigt levererade bandet totalt. Iron Maiden är alltjämt en rysligt väloljad metalmaskin. Chefen(?) Steve Harris kan fortsätta känna sig mäkta stolt över sitt livsverk, med andra ord.
Så över till festivalens tidiga timme på Rock Stage och Eclipse. De melodiska norrlänningarna brukar leverera, och gjorde så även denna gång. Såg dem senast på ett knökfullt Babel i Malmö för ett och ett halvt år sedan, och inte mycket har förändrats sedan dess. I alla fall har kvartetten inte släppt någon ny musik sedan dess.
En del mindre förändringar i setlistan verkar ha skett, men annars var det idel örhängen från den numera rätt feta sångkatalogen som avverkades på sedvanligt energiskt manér. Talar om sådant som Twilight, tungguniga Black Rain och The Hardest Part is Losing You, Alla bangers någonstans mellan tyngre AOR och hårdrock i den melodiska skolan.
Och låt oss för all del inte heller glömma de klädsamma flirtarna med folkmetal, Typ Things We Love och pampiga Battlegrounds. Och ja, största hiten Viva la Victoria fick avsluta dessutom. Därmed hade ännu ett självklart starkt gig nått sin ände.
Mer svenskt. Strax efter äntrade Evergrey Festivalscenen. Dessa skamlöst underuppskattade Göteborgare spelade senast på Sweden Rock i samband med trettioårsjubiléumet, och drogs då med ett uruselt ljud, som mest påminde om en ljudgröt av Satans icke nåde. Synd, på så rara ärtor. Evergrey spelar en sorts vacker metal som lite felaktigt sorteras in i progressiva rockfacket, men inget av detta kom fram där och då.
Till skillnad från denna gång då. Vissa tycks ha tagit intryck och både gjort om och gjort rätt i år. Ljudbilden tedde sig i alla fall hur klar och tydlig som helst i sånger som Heaven och Oxygen. Nyanserna kom nämligen fram ordentligt denna gång, vilket sånär resulterade, i att rysningarna formligen kröp längs ryggraden.
Med detta sagt bör även uppmärksammas att denna andra dag var en av comebacker. Sedan är det kanske att dra det väl långt att påstå att Wilmer X gjort comeback bara för att de nyligen har släppt ett nytt album. Det är ju trots allt bara fyra år sedan sist, men ärligt talat känns varje nytt Wilmer X-verk som en just en sådan. Bandets fortsatta existens verkar trots allt ständige vara av det oförutsägbara slaget.
Fast hur som helst, de var åter ett lika medvetet udda som välkommet inslag på festivalen. Festivalbokarna vet precis vad den gör när de bokar svenskspråkiga band som har absolut ingenting med den övriga repertoaren att göra.
Samtidigt vet ett garvat band som Wilmer X vad som förväntas av dem. Således serverades programenligt en fullmatad Best of-show, och som grädde på moset bjöd man som avrundning både på-skånska-präglad powerballad – typ – i form av Vem får nu se alla tårar och två riktiga rockers med ös, nämligen tidiga Kör dig död och Hon är ihop med en insekt. Sistnämnda kunde förstås inte betecknas som hårdrock, men de rockade helt klart. Om än på malmöitiska istället för hårt.
Rockade hårt gjorde däremot två andra akter som man väl får säga har comebackat på riktigt. Det handlar om tyska powermetalcombon Masterplan och amerikanska prog-/symphonic-metalbandt Savatage efter idel elände “bara” lyckats återförenas för att åka ut på vägarna”. Någon ny skiva har de dock inte släppt sedan 2001.
Masterplan är dock i dagens läge både återförenade och redo för sitt första albumsläpp. Efter endast sju år dessutom. Det var också tyskarna som var först ut av dessa två denna eftermiddag. Och vad ska man säga mer än att gubbsen i alla fall initialt tedde sig smått ringrostiga. Det både lät och såg tungfotat ut, och det kändes som om resten av bandet inte hängde med trummisens basaggetrampande.
Det skulle i ärlighetens namn lyfta gradvis efterhand, men jag skulle nog vilja påstå att entusiasmen trumfade över orken i viss mån. Samtidigt vilade det något sympatiskt över herrarnas vilja att göra sitt yttersta, något jag tror publiken också kände. Dessutom, alldeles hopplöst var det här inte. Sådant som Kind Hearted LIght och Crystal LIght skämdes i alla fall inte alls för sig.
Savatage å sin sida överraskade under den stund som deras gig bevistades. Fast med detta sagt måste jag ändå svära i kyrkan och konstatera att jag inte riktigt förstår nostalgihajpen fullt ut. Kan dock vara smått imponerad av hantverket och uppskatta mäktigheten i det hela. Som till exempel i Jesus Saves, men i just i fallet Savatage vilar en känsla av att tiden lite grand sprungit ifrån dem. Att något av fräschören falnat med åren. Sedan år det bara att beklaga om en del fans blir upprörda, det är inte min avsikt. Det är bara ärligheten hos mig som talar.
Och på tal om det här med ärlighet. Om man kan kalla Social Distortion för ytterligare en så kallad comeback kid på festivalen denna andra dag, så är det väl för att dess frontman och ende konstante medlem Mike Ness är sliten.
Sliten på grund av tidigare drogmissbruk måhända, men förmodligen mest märkt av sjukdom. Fast också genomgående ärlig och klarsynt i ditt mellansnack, och tillika ödmjuk mot livet och bandets publik. Så i samklang med allt detta var det gig man bjöds på ett utan minsta ståhej och effektsökeri.
Och musiken som avhandlades var givetvis punk. I alla fall delvis. För det är ju inte direkt någon hemlighet att bandet redan tidigt i karriären fastnade för annat. Typ country, blues och tidig rock’n’roll. Det var alltså inte alls märkligt att det lät softare än under den ungdomliga punkteran. Fast visst rockade det tungt – nåja – i sådant som inledande Born to Kill, No Way Out, Story of My Life och avslutande Don’t Drag Me Down, det ska inte förnekas.
Utöver detta var det dock i alla fall lika delar lugna gatan som gällde. Sådant som smått countrydoftande tillbakablicken The Way Things Were och Far Side of Nowhere skvallrade om att det är inte enbart är där i det mest ilskna punkland befinner sig i dessa dagar. Men budskapen och låtarna värda namnet har ju alltid funnits där och gör så alltjämt, så varför klaga. Dessutom är det väl om sanningens namn mixen av stilar som gör Social Distortion till vad de är.
Festivalens samlade setlistor hittar ni här.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet. OBS att vi har valt att inte publicera bilder från Iron Maidens framträdande pga bandets egna restriktioner!
