Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hur man än ser på det tillhörde Sweden Rocks första dag 2026 till Volbeat, men det ärende värt att notera att det svenska flygvapnet trots allt svarade för en överraskning som heter duga. För plötsligt uppenbarade sig ett Gripen-plan på himlen över festivalområdet och skapade ljudbangar så det stod härliga(?) till. Allt medan flygakrobati av högsta klass utfördes inför ens ögon.
Fast som sagt, på konsertarenan var danskarna något av kungar. Det går liksom aldrig att komma ifrån. Bandet går vad än skeptikerna säger alltjämt från klarhet till klarhet, nu senast med nya och tillika nionde albumet God of Angels Trust.
Denna sena afton spelades en knapp handfull sånger från detta verk, allihopa starka bidrag. Däribland speedade Demonic Depression och den där låten med ösregnslång titel, rockabillydoftande In the Barn of the Goat….
För övrigt blandades det och gavs från vid det här laget tämligen digra repertoaren. Bland favoriterna märktes sådant som poppigt rockiga Lola Montez, Fallen, riffiga Shotgun Blues och retropräglade The Devil Rages on – en skapelse som passat Elvis utmärkt på sin tid – och så vidare.
Fast med detta sagt ska väl villigt medges att Volbeat inte tillhör världens mest showiga band. Här vankas det sällan eller aldrig vare sig bomber och granater, allsångslekar eller coola rockposer. Men vad är det man säger, man kan inte få allt”
Fast på tal om något helt annat stod självaste Europe för en trevlig om än kanske aningen snålt tilltilltagen oannonserad visit på Blåklädersscenen redan halv ett. Dagen innan hade det spekulerats vilt om vad eller snarare vem som dolde sig bakom frågetecknet i spelschemat, men det visade sig alltså vara Upplands Väsbys 80-talshjältar. Ett viktigt tillkännagivande skulle göras, och i samband med de spelades en handfull av bandets mest kända låtar. Och ja, det hade att göra med nästa års upplaga av Sweden Rock.
Med andra ord blev det ett gäng andra svenskar – tillsammans med italienska folkmetalbaandet Elevenking – om nu sanningen ska fram – som fick öppna festivalen på riktigt. Det är naturligtvis The Poodles som åsyftas. Efter sju års stiltje gjorde kvintetten comeback förra året, och på den vägen är det. Någon ny musik har dock inte åstadskommits än. Således låg det också i luften att det skulle bli en hitspäckad timme med material hämtat från hela katalogen. Vilket förstås var precis vad (musik)doktorn) klokt nog ordinerat.
Metal Will Stand Tall med tillhörande riffiga intro och allsångsövning avverkades redan som andra nummer. Sedan kom favoriterna som på ett pärlband, däribland Thunderball, Line of Fire . och givetvis Mellolåten och tillika debutsingeln, Night of Passion.
Överlag var det en tajt timme av gedigen hairmetal man bjöds på. Skulle nog vilja påstå att “Pudlarna” är ett tämligen underskattat band. Inte minst har gänget en sångkatalog som inger given respekt. Lägg därtill att de har en fräschör som kan bära låtmaterialet utan problem. Utöver detta är det värt att notera att frontmannen Jakob Samuel har kvar sin kraft i pipan. Vilket långt ifrån alltid är en självklarhet för veteraner som varit med i gamet två, tre decennier.
Så över till en annan comeback. Roy Khan var då det begav sig sångare i symphonic metal bandet Kamelots tidiga karriär. I fjorton år frontade han amerikanerna innan pressen och stressen tog ut sin rätt. Men nu är han alltså tillbaka. På egen hand framförandes sånger från Kamelotrepertoaren han själv var med och skrev och sjöng på från förr.
Ska villigt erkänna att detta gig var emotsett med tämligen stor entusiasm. Å andra sidan, eftersom jag inte lyssnat lika mycket på Khan som på hans efterträdare, Tommy Karevik ser jag på norrbaggen ur ett tvärtomperspektiv. I min bok är svensken nämligen en lysande sångare i Kamelot. Känslan dramatiken och kapaciteten i hans rösten sitter som en smäck i det storslagna materialet.
Det var med detta i min minnesbank Roy Khan avnjöts denna eftermiddag, och nu när allt är över måste medges att han levererade. Tiil att börja med erkännes gärna att mannen till stor del är i besittning av samma kvaliteter som Karevik.
Fast ändå, kan förstå att han såg lättad och glad när väl öppningsnumret When the Lights are Down var avklarat. Förväntningar kan vara en bitch, om man säger så. Samtidigt får nog sägas att Khan övertygade från första stund. Sedan skadade det förstås inte heller att han omger sig med ett band som backar upp på ett sätt som anstår honom.
Också doftar låtmaterialet av naturliga skäl pur Kamelotstil rakt igenom. Storslagenheten, dramat och vemodet fanns där redan på Khans tid vilket demonstrerades och återskapades med emfas där på Sweden Stage. Sådant som den varierat mäktiga Memento Mori och Center of the Universe var bara några nummer där det demonstrerades.
Slutligen rundades alltihopa av med Ghost Opera och March of Mephisto, ett nummer som är avsevärt mer än sin medryckande vers i marschtakt.
Strax innan intill på Blåkläderscenen festivaldebuterade unge amerikanen Jared James Nichols på festivalen, och det var ett uppträde som gav mersmak. Med bluesen som grund rockades det med finess och varierad tyngd, men något tunggung var det inte frågan om. Tack och lov.
Debuterade i Norje gjorde även landsmännen i Palaye Royale, och det här var väl en bokning jag inte riktigt såg komma. Eller det kanske jag borde gjort. För i den outtalade föryngringsprocess som festivalen till synes dragit igång passar bandet in som handen i handsken.
För egen del skådades det här gänget redan 2018 på den sista upplagan av Vans Warped Tour i hemstaden Las Vegas och fick då uppleva en knock av det mindre slaget. Fejkblod på vita skjortor, en svettig intensitet och stark närkontakt med publiken tillhörde ingredienserna. Ja, också hade de en tydlig artrockig framtoning mitt i det punkiga förstås.
Redan där och då stod de ut. Och det som serverades tedde sig såväl edgy som modigt och rebelliskt. Underhållande var gossarna också, men de är väl inte bördiga från The City of Sin för inte, var min fundering redan då.
Sedan dess har en hel del vatten runnit under broarna, men den glöd som syntes då har aldrig falnat. Allt som avhandlas här ovan stämmer alltjämt in. Något som var hur uppenbart som helst denna onsdagseftermiddag. Fast en sak är klar, ynglingarna har blivit fan så mycket mer garvade. Rockposerna och den övercoola attityden ter sig mer medvetet. Självsäkerheten har växt med åldern och framgångarna om ni så vill.
Men bortsett från det, det spelades musik också, och Payale Royale skojar inte. De vill göra något annat än bara trallig poppunk. Eller för den delen syssla med old school politiskt punktjafs. Nej tack till sådant. Det ska vara något annat med typ arty ambitioner, men utan att upprorskänslan tappas bort. Sådant som Twisted och Fucking With My Head illustrerade detta synnerligen väl. Eller för den delen, den något mer sansade For You.
Så över till en helt annan generation punkare från way back. Eller i alla fall från sisådär tre decennier tillbaka. Det var ju då The Offspring slog igenom på bred front med buller och bång tillsammans med Green Day och sedermera aningen senare Blink 182.
Trettio år sedan? Tanken svindlar. Särskilt om man pratar punk. Fast med detta sagt, så är detta Kalifornien-bördiga band alltjämt i god form. Såg dem så sent som i höstas på Royal Arena i Köpenhamn. Så jag vet. Dock måste sägas att det blev lite väl mycket flams och trams på bekostnad av showens bästa denna afton. För som jag brukar envist brukar hävda, det som är roligt är nödvändigtvis inte bra för showen.
Visst frontmannen Dexter Holland och hans ständigt kumpan på gitarr, Noodles är av allt att döma ett radarpar som säkert fixat en bra rutin som ståuppare, men showen där på Festivalstage tappade både fart och mementum på grund av allt skämtande och allsånglekar.
Fast det lät förstås inte så tokigt, och sällskapet har som bekant onekligen en hel jättebukett av punkanthems i sin repertoar. Således gick varken öppningen med i tur och ordning Come Out and Play, All I Want och Want You Bad eller för den den delen avslutningen precis innan extranumren av för hackor. Men så bestod också denna av garanterat bergsäkra korten Why Don’t You Get a Job, Pretty Fly (for a White Guy) och The Kids Aren’t Alright.
Fast med detta sagt. Lite besviken allt var man allt när det hela var över. Hur vore det att strama upp showen nästa gång?
Vad mer? Ja helt kort visade sig våra egna Blue Benders med sin bluesbaserade hårdrock vara en ganska trevlig bekantskap medan kanadensiska Gateceepers fantasymetal var, kanske inte outhärdlig, däremot lite jobbig. Det finns liksom en anledning till att yours truly inte har för vana att tycka till om metal där diverse skrikande tillhör stapelvarorna.
Och på tal om outhärdliga. Så var Baby Metal nog just det. Hård electronicametal och stenirriterande Kajsa Ankaröster. Tror inte det. Fast det enorma folkhavet framför Rock Stage visade förstås på något annat. Typ, en nyfikenhet och fascination för det lika udda som störiga.
För övrigt var det synd att inte tillfälle fanns att uppleva Three Days Grace denna gång. För det lät riktigt bra på avstånd. I presstältet.
Festivalens samlade setlistor hittar ni här.
Klicka på valfri bild för att se bildspelet. OBS att vi har valt att inte publicera bilder från Offspring, Volbeat samt Babymetal framträdande pga bandens egna restriktioner!
