Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det må ha varit 2006 års samlingsalbum Weapons of Choice som gav nytt liv åt Treat efter tretton års dvala, men det är onekligen de pigga italienarna på outtröttliga skivbolaget Frontiers som fångade det ”mementum” som byggdes upp då. Fyra år senare släpptes Coup de Grace, första albumet på knappt två decennier till strålande recensioner i rockpressen. Samt icke oävna framgångar. I alla fall sett till förutsättningarna. Inte minst fick bandet chansen att turnera världen över igen för första gången sedan 80-talet.
Så här är vi nu vid album nummer fem sedan återföreningen. Titeln är The Wild Card, och i vanlig ordning har rutinerade Peter Mansson suttit i producentstolen med allt vad det innebär av familjär professionalism. För visst utgör det här ännu ett starkt album i raden. Snyggt rattat förstås med gedigna låtar därtill. Precis som förväntat.
Dock kan ett mindre stråk av gnäll märkas från både kollegor och fans mitt bland de förväntade positiva omdömena om man surfar runt på nätet. En platta till med samma sak är väl kontentan. Men det här är en kamp inget band kan vinna. Ha i åtanke Europes comeback när de i det närmaste totalt övergav sitt 80-tal med albumet Start from the Dark. Det uppskattades inte heller fullt ut. För egen del tycker jag nog att Tempest & Co. gick väl långt för att distansera sig från sitt förflutna då, men smaken är trots allt som baken.
Så vad jag försöker säga är nog att Treat inte bör dömas alltför hårt för att de mest bara försöker upprätthålla kvaliteten utan förnyelse. Kanske lite av det sistnämnda hade varit nyttigt, trots allt. Men jag nöjer mig ändå mer än gärna med det som serveras på The Wild Card.
För som sagt, produktionen upprätthåller den höga klassen och sångerna går inte av för hackor. Den här gången heller. Och öppningen Out With a Bang ter sig nästan oväntat heavy. Vi talar i termerna ösig rocker av en typ vi sällan hör från bandet. Tyngre än så här blir de aldrig denna gång, men Hand on Heart med sina taggiga gitarrer i versen är i alla fall ett gott alternativ innan knockoutrefrängen kommer. På samma sätt är kombnerar Mad Honey groove med coolt riffande – typ Lenny Kravitz – med stråkar och körande i bakgrunden
Sedan, visst bidrar Back to the Future med sina blippande keyboardmattor à la Bon Jovis Runaway, Totos Hold the Line med flera till samma typ av nostalgitripp som alltid.
Och på tal om nostalgi. Hela 1985 är inget annat än en tillbakablick till, eh..just 1985. Texten avhandlar en kärlekshistoria med bitterljuva känslor i bagaget. ”Feeling just to turn back time. With eyes that keep the dream alive”, sjunger sångaren Robert Ernlund, och tydligare än så kan det väl inte formuleras.
Powerballader har inte nämnts hittills i denna text, men nu är det på tiden, och Your Majesty är inget annat än en potentiell cigarrettändarkanditat live. Gardera sedan med midtempoorienterade Heaven´s Waiting i detta avseende, så är den nödvändiga softa rutan också kryssad. Extra plus här också för Anders Wikströms läckra solo mot slutet.
Så summa summarum, med tanke på allt detta går det knappast att inta en gnällig attityd. Treat håller alltjämt en rysligt hög lägstanivå, och ter sig dessutom fortfarande oförskämt vitala. Men visst, Treat är inga förnyare på något sätt. Men det behöver de inte heller. Åtminstone inte så länge leveransen av nytt material fortsätter att skina hårfagert 80-talsstarkt.
