Klicka på bilden, för att se hela bilden
Man skulle kunna tro att italo-diskon försvann någonstans i slutet på 80-talet när Scotch och Baltimora inte längre toppade listorna, men som med så många andra genrer har den levt vidare lite i smyg, och på senare år har både Taylor Swift och Harry Styles flörtat med det.
Sedan finns det så klart många band som gör mer än flörtar, och ett av dem är Amerikansk-italienska Nuovo Testamento, som just nu är ute på en ordentlig Europa-turne på över trettio datum under maj och juni. För första gången ingår dessutom besök i Sverige.
Bandet består av sångerskan Chelsey Crowley, trummisen Giacomo Zatti och Andrea Mantione på keyboard, och har släppt två fullängdare sen starten 2019. Dock är ingen av dem nybörjare utan alla tre har en bakgrund inom olika goth, dark wave och post punk-band.
Enligt all förhandsinformation skulle konserten börja redan klockan 20:00, så när jag sprang in på Plan B fem minuter sen var jag rädd att för att ha missat starten. Fast det visade sig att italienska The Spoiled skulle agera oannonserat förband, och de gick mycket upp på scenen precis lagom, kvart över över åtta. Det hela utvecklade sig sedan till ett trevligt set på 35 minuter, vilket bland annat inkluderade en cover av Type O Negatives I Don’t Wanna Be Me.
Vid nio blev det så dags för Nuovo Testamento, och tempot och energin på scen visade sig vara på topp från första stund i samband med inledande Michelle Michelle. Vokalissan Chelsea Crowley gav ett väldigt charmigt intryck när hon dansade och log runt scenen, trots den tyvärr väldigt glesa publiken. Musiken står stadigt med bägge benen i 80-talet, men utan att för den delen låta omodern. Trion har tagit energin och ljudbilden från förr och tagit in helheten i 2020-talet.
Man kunde även höra influenser från band som i sin tur säkert lyssnat på italodisco. I Picture Perfect hördes influenserna från Pet Shop Boys, och när On the Edge skrevs hade New Order säkert snurrat i skivspelaren.
Låtarna drogs igenom i ett högt tempo samtidigt som det dansades lätt i publiken när diskoess som Vanity och Soldier for Love avverkades. Kvällen avslutades sedan så småningom med The Searcher.
I slutänden blev det trots allt en väldigt trevlig kväll. Fast den hade kunnat vara en eller två låtar längre (jag och flera andra saknade till exempel Heat). Sedan var det synd att inte fler hade hittat hit. För det var onekligen skickligt framförda poplåtar, som presenterades under det väl korta giget. Av ett band som förtjänar en större publik, bör tilläggas. Så man får hoppas att de kan komma tillbaka och spela inför en till antalet betydligt mer generös fanskara så småningom.
