Klicka på bilden, för att se hela bilden
En gång i tiden tog Colson Baker sitt artistnamn från den beryktade gangstern Machine Gun Kelly, men på sistone är han bara MGK både officiellt och för fansen. Kanske lika bra det. Vid det här laget är mannen uppenbarligen tillräckligt stor stjärna att initialerna räcker för alla de initierade. Man noterar också tacksamt att han nu efter flera år av missbruk och idiotiskt tjafs om trivialiteter med folk som Eminem och Slipknotsångaren Corey Taylor äntligen fått insikt. Eller inte. Så sent som 2024 gick äktenskapet med Meghan Fox åt skogen efter en otrohetsaffär.
För egen del upptäckte jag inte MGK förrän 2020 i samband med releasen av album fem, Tickets to My Downfall. Innan dess hade han bara skådats av yours truly i en cameoinsats i filmen Jackass Forever 2022.
Tickets-albumet utgjorde för övrigt brytpunkten mellan förr och nu stilmässigt. Det var nämligen vid denna tidpunkt artisten skiftade från hip hop till poppunk. Ganska modigt, får man väl säga med tanke på att tolerans för stilmässiga ändringar långt ifrån alltid är fansens styrka.
Fast satsningen gick hem. Tickets to My Downfalll blev första fullängdaren i karriären som sålde platina på den amerikanska hemmaplanen. I dess kölvatten följde album nummer sex, Mainstream Sellout, en sångsamling som behöll poppunkstilen, men för övrigt antog en mörkare ton än sin föregångare
Vilket hastigt och lustigt tar oss fram till samtiden och det nu aktuella verket Lost Americana, och det ska redan nu påpekas att det inte är något som överraskar nämnvärt bland de de tretton spåren. MGK fortsätter på den inslagna vägen som påbörjades med de nyss nämnda föregångarna.
Utgångspunkten är således poppunk, och de två första singlarna Cliché och Vampire Diaries utgör god uppbackning för att så är fallet. Förstnämnda är en sprittande gladlynt sak som verkligen betonar popdelen, modell boyband utan att helt dumpa punkelementet. Tänk brittiska band som Busted och McFly, som redan från början hade en tydligt edgy pojkbandsprofil som gränsade till poppunk.
Vampire Diaries i sin tur är verkligen typisk amerikansk poppunk. Catchy som sjutton, och vare sig arg eller deppig. Att nämna kollegor som All Time Low, Blink 182 och Simple Plan är inte alldeles fel om man säger så.
Samtidigt i likhet med dessa band, kan MGK mycket väl bli soft och sakta ner tempot. Ett påstående som bekräftas av sådant som Can’t Stay Here och Treading Water, för övrigt.
På samma gång hanteras arvet efter hip hop-karriären i sistnämnda. Om inte annat blir det i alla fall en aning rap light på slutet. Och märkbart mer sådant blir det i bakåtlutade What’s Up, en skapelse som öppet avhandlar såväl missbruk och depression som uppväxtens problemfyllda tillvaro och kreativt trots mot vad andra vill han ska göra musikaliskt.
Fast hardcore blir det aldrig, förstås. Eller hårdare än i hyfsat fetriffande Dont Wait Run. Om det nu är sådant man är ute efter. Däremot vankas det överraskande somriga tongångar med starkt publikfriande hooks i form av Miss Sunshine och Starman. Kolla med fördel in den upplyftande livevideon med företrädelsevis unga kvinnliga fans i publiken på YouTube till sistnämnda från senaste turnén.
Så vad ska man säga om det här? Tja, rår på ovannämnda kollegors alster gör MGK inte, men det beror vare sig på låtmaterialet eller på den utlämnande lyriken, som även en gubbe, typ denne skribent kan känna allvaret i. Även om det minst sagt är svårt att identifiera sig med det drogrusiga strulpelle-liv som beskrivs i de här texterna.
Sedan kan jag gilla mannen för den han är. Han har ambitioner och förställer sig inte. Han låtsas inte ens om att han lånar massor från en hel armé pop- och rockstjärnor. Syftet är trots allt att hylla amerikansk musikhistoria. Vad det brister i är att riktig tyngd saknas och att ambitionerna inte riktigt motsvaras av kapaciteten.
Men lättvktigheten till trots, inget hindrar Lost Americana från att vara ett överlag catchy och underhållande album som inte låtsas vara någon annat än vad det är. Även om nu upphovsmannen i sin entusiasm förmodligen gärna även hade önskat att ge ett mer långlivat av- och inryck än vad som nu är fallet.
