Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tori Amos är tillbaka med nya sånger, och den här gången blickar hon ut på världens eländiga tillstånd. Ett oundvikligt val, menar sångerskan i en intervju i magasinet Record Collector. Inte minst går blicken över Atlanten till USA och allt som försiggår där. För som en del kanske vet lever amerikanskan sedan decennier tillbaka i Storbritannien med sin brittiske make.
Då det begav sig kunde han nämligen inte alls tänka sig att bo i USA, något Amos för övrigt berättade för mig i samband med en intervju jag gjorde med henne för flera år sedan.
Fast med detta sagt blev det inte mycket nytt material från nya verket denna afton, In Times of Dragons. Endast två nummer hämtades från detta artonde(!) album i ordningen, Först ut i låtduon var inledande Shush, ett suggestivt stycke med olycksbådande ton och tungt elektroniskt beat medan spröda balladen Stronger Together sånär fick avsluta tillställningen i egenskap av näst sista nummer.
Allra sist tog Amos sig an ett av den digra repertoarens mest framgångsrika alster Cornflake Girl, denna oemotståndliga bakåtlutade, men ändå studsiga kvalitetsdänga om något så allvarligt som kvinnors förräderi mot kvinnor.
Någon mer av samma vara blev det emellertid inte. För i sanningens namn ignorerade Amos majoriteten av sina största sånger. Som Crucify, Silent All These Years och A Sorta Fairytale. Okej, skönt småflummiga God avverkades också under första halvan av konserten, men sedan var det slut på just det mest välbekant roliga.
Eller snarare är det väl så att det inte är direkt nödvändigt för fansen att serveras en slags Greatest Hits-föreställning. Det finns ju trots allt så många andra spännande saker att välja mellan i den digra repertoaren. Däribland spralligt spattiga Big Wheel, tidigare nämnda och tillika soft smekande extranumret Stronger Together och Ruby Through the Looking Glass, denna tjusiga skapelse fylld av lika delar nakna känslor och artiness. Vi talar artpop av det mäktiga slaget, och under denna turné byggs stycket upp till oanade höjder via ett långt pianointro som ser till att det hela inte avslutas förrän efter runt nio minuter.
Och på tal om att arty. Visst är Amos just det, och klassiskt skolad, dessutom. Men det finns en anledning att hon blev utkastad från ärevördiga Peabody Institute redan som elvaåring efter att ha blivit antagen dit som yngst någonsin sex år tidigare. Hennes intresse för populärmusik sågs nämligen inte med blida ögon där i traditionens högborg.
Resten är historia. Till slut blev hon den sångerska vi fortfarande ser efter trettiofyra år och arton albumsläpp. En sångerska å ena sidan präglad av känslig avighet snarare än konstighet och å andra sidan av classy artiness, snarare än tröttsamt tycke för artyfarty.
Sedan får vi för all del inte glömma Amos röst som alltid ter sig totalt omisskännlig vare sig hon nu tar i med höga toner eller närmast viskande eller något däremellan. De höga tonerna i refrängen till Cornflake Girl gick inte av för hackor i tisdags om man säger så.
Samtidigt var det den kvinnliga körtrion stjärnan hade med sig som lyfte helheten med vokala finesser som både gav nya dimensioner och färgrik fyllighet åt ljudbilden.
Samma sak kan föga förvånande också sägas om Amos två långlivade musiker, basisten Jon Evans och trummisen Ash Soan. Här har vi onekligen att göra av proffs av finaste sort. Allt satt som en smäck med en fingertoppskänsla för artisten där framme vid flygeln som närmast tedde sig omärklig, men likväl imponerade oavbrutet.
Vad mer? Ja, vad kan man säga mer än att Amos är ett sant unikum och en genuin talang. Det kunde var och en på plats i Falkonersalen se denna kväll. Och mer än så behöver väl egentligen inte sägas.
