Klicka på bilden, för att se hela bilden
En nöjd och glad maestro var på plats denna kväll. Jag har ju tidigare skämtat om att man inte behöver fråga Steve Hackett om han vill komma och spela – han kommer ändå. Så är fallet även denna gång, och det är bara att tacka och ta emot. Som vanligt bjuds det på en väl avvägd blandning av Genesis-material och egna låtar.
Med 30 soloalbum i bagaget kunde det kanske lyfts fram fler udda spår, men man ska absolut inte klaga. Det är spännande musik och i vissa fall dessutom tämligen nyskrivet material.
Den intensiva The Devil’s Cathedral fungerade som en riktigt snygg öppning. Vår frontman verkade genuint nöjd över att vara tillbaka i Malmö och tog tidigt tillfället i akt att hylla sina medmusiker som ”The Best”. Bandet har dessutom utökats med ytterligare en svensk, vilket innebär att halva uppställningen nu är blågul. Det är Lalle Larsson på keyboards (med ett förflutet i bland annat The Flower KingsKarmakanic), som tagit plats på scen.
Vi fick höra Every Day från 1979 följt av den helt nya låten The Sea Inside – en dynamisk resa som var både bombastisk och finstämt vacker.
Att sedan få höra gamla solopärlor som Ace of Wands, The Steppes och Camino Royale gjorde ingen i publiken besviken. Mycket melodier, snygga harmonier och knivskarpa gitarrsolon var precis vad vi kommit dit för. Allt framfört sjukt tajt och svängigt. Klassikern Shadow of the Hierophant fick avsluta konsertens första timme, där de sista fem minuterna gav ren och skär gåshud.
Efter 20 minuters paus var det dags för kvällens Genesis-block, med stort fokus på mästerverket Selling England by the Pound från 1973. Låtar som Dancing With the Moonlit Knight, The Cinema Show och Aisle of Plenty har över 50 år på nacken, men det går inte att nog påpeka hur bra denna musik står sig. Sångaren Nad Sylvan gör materialet full rättvisa och i brist på Peter Gabriel själv är det svårt att komma mycket närmare originalet än så här. Tala om tidlös Genesis-magi.
Det som slår mig är hur mycket luftigare och mer lättillgänglig 70-talets progressiva musik ofta var. Vän av ordning hävdar kanske att det beror på att jag själv var 50 år yngre då, men jag står på mig: musiken hade en helt annan rymd förr.
Från albumet Foxtrot fick vi sedan avnjuta episka Supper’s Ready. Som Hackett själv skämtsamt påpekade blev det aldrig någon hitsingel eftersom den är runt en halvtimme lång. Det är som en hel rockopera fylld av olika kapitel och berättelser. Spännande att lyssna på, särskilt med tanke på att musikerna bara var runt 22 år gamla när de skrev den. Snacka om talang.
Det ordinarie setets sista låt blev ytterligare ett spår från Selling-albumet, där Firth of Fifth bjöd på en fantastiskt snygg avslutning. Men publiken ville ha mer. Som väntat blev det extranummer, och med Dance on a Volcano och Los Endos lyfte taket på Slagthuset fullständigt.
Att jag tyckte det här var bra har de flesta säkert redan räknat ut. Det finns helt enkelt ingenting att klaga på. Det är galet duktiga musiker under ledning av en maestro som trots sina 76 år inte visar några som helst tecken på att mattas av. Med ett strålande humör och ett ovanligt stort pratande mellan låtarna gjorde Steve Hackett detta till en minnesvärd kväll.
