Klicka på bilden, för att se hela bilden
Kristi flygare och en bunke syntband kan ju inte vara helt fel tänkte jag, och begav mig till Plan B. Portion Control fick inviga denna kväll och det bjöds på brutaltung EBM där varje ton kändes i lungorna. Bandet har funnits sedan 1979 och även om frontmannen var i 70-årsåldern kändes han både arg och farlig. “Punk med syntar” är kanske en hyfsad beskrivning.
Framför scenen stod de trognaste fansen, men annars var det ganska glest. Folk hade kanske inte hunnit dit än. Jag ska inte gissa vilka spår de spelade, men det var en bra blandning och en riktigt kul början på kvällen.
I Ya Toyah tog sedan kommandot till 100 % på den lilla scenen. Inte undra på, då hon var helt själv. Direkt hämtad från ett BDSM-party piskade hon både trummaskiner, gitarrer, syntar, samplingar och fixade sången samtidigt. Med sitt medryckande beat verkade publiken verkligen uppskatta framträdandet. Det var dansanta refränger, pumpande beats och jag uppskattade verkligen hennes snygga sång. Det här var både sevärt och kul att kolla på, och jag blev imponerad över hennes simultankapacitet. Vi fick bland annat höra en bra version av Depeche Modes It’s No Good och låten Panic Room fick avsluta setet. Det här kan man absolut lyssna mer på – nytt och fräscht!
Front Line Assembly drog i gång på stora scenen och deras dansanta EBM fick publiken att dansa loss ordentligt. Hårda takter, industrimetal, mycket trummor och dystopiska toner har ju alltid varit ett kännetecken för bandet.
Sedan debuten i mitten av 80-talet har deras karriär gått både uppåt och neråt, men trägen vinner och nu är de tillbaka och turnerar världen runt. Frontmannen Bill Leeb, som sjunger, spelar gitarr och hanterar slagverk, förstärker det dystopiska helhetsintrycket och ser ut som om han klivit rakt ut ur Blade Runner. Det var hårt, men samtidigt väldigt medryckande och dansant.
Nästa mellanakt på lilla scenen var Blackbook. Deras 80-talssyntpop fastnade direkt och jag hade en av deras refränger i skallen i flera dagar efteråt – låten hette “Different”. De hanterar en hel hög av trallvänliga syntpoplåtar och har släppt två album. En trevlig överraskning och en perfekt kontrast till kvällens i övrigt ganska hårda och industriella tongångar. Det märktes att publiken behövde denna melodiösa andningspaus, för stämningen framför den lilla scenen var på topp.
Sedan var det äntligen dags för kvällens huvudakt på stora scenen: Mesh. Som fanbärare för den moderna, melankoliska syntpopen visade de direkt var skåpet ska stå. Med sin perfekta balans mellan tunga beats, snygga elektroniska arrangemang och Mark Hockings fantastiska, känslosamma sång tog de ett stenhårt grepp om Plan B.
Hela lokalen kokade när de levererade hit efter hit. Det är fascinerande hur de lyckas kombinera det maskinella soundet med så mycket mänsklig värme och allsångsvänliga refränger. De körde på i över två timmar, vilket till slut nästan blev lite segt efter en redan lång kväll, men de höll ändå fanan högt hela vägen.
När de sista tonerna ebbade ut i Malmönatten var det bara att konstatera att denna Kristi flygare-helkväll blev precis den syntfest man hade hoppats på. Tungt, dansant, nostalgiskt och modernt på en och samma gång!
Ska jag sammanfatta denna afton så var det I Ya Toyahs simultankapacitet: Imponerande enmansshow med cool Depeche Mode-cover. Blackbooks refränger: Kvällens absolut bästa överraskning med syntpoplåtar som fastnade i skallen i flera dagar. Den musikaliska bredden: Perfekt dynamik mellan stenhård, rå EBM och melodiös syntpop.
