Klicka på bilden, för att se hela bilden
Ända sedan 2008 har de hållit ångan uppe i metalvärlden, Smash Into Pieces, men det var först när de klev in på Melloscenen, som saker började hända på bred front. Musiktävlingens makt har också visat sig i det faktum att det endast är de tre bidragen dit som blivit hits – topp-5 hits icke desto mindre – på den svenska hemmaplanen.
Att denna framgång gjort avtryck på profilhöjningen är förstås svårt att förneka, men det vore samtidigt att göra det enkelt för sig att underskatta allt jobb som hade lagts ner under de femton första åren av dess existens.
Och satsningen bara fortsätter. Söndagens konsert på Amager Bio, som även råkade vara den sista på årets Europaturné, bekräftade örebroarnas anspråk att fortsätta utvecklas och växa. Scenografi och ljusshow tänjde onekligen på formatet på ett sätt som fick mig att associera till min första konsert med Powerwolf anno 2019 på samma ställe.
Då som nu utnyttjades hela scenen till det yttersta. Den arenamässiga scenografin, en kaloristinn färgstark ljusshow och det ständigt skiftande videogodiset på fonden adderade onekligen mervärde till helheten.
Dessutom flängde gitarristerna Benjamin Jennebo och Per Bergquist runt på scenen med sedvanliga energimässig frenesi. Dessutom; vilket flashigt band i metalfacket med larger than life-flaggan som riktmärke vill inte ha en maskerad superhjälte(?) à la trummisen APOC. En man bokstavligen på lyset, får man väl säga.
Vi talar tjusigt, smakfullt coolt och häftigt fullt ut, helt enkelt, och det är något som vuxen metalfan kan uppskatta är det en fullvuxen fet show som öppnar möjlighet till att glömma bort världens elände för en stund. Visst, sedan kan texterna bjuda på sälta och beröra dess usla tillstånd, men showen där på scen bjuder likväl på en ständigt underhållande helhet.
Så långt var allt gott och väl. Synd bara att musiken inte kunde göras riktig rättvisa denna afton. Och då kanske särskilt initialt. För öppningsnumret Man or Machine bådade faktiskt inte särskilt gott i det avseendet. Eller för den delen efterföljande Venom och första hiten från Mello, Six Feet Under.
Första tanken var att ”Men vad sjutton, man hör ju knappt sångaren” medan den andra var ”Gör något åt det här.” Den hårt kliniska rytmsektionen dränkte nämligen större delen av det som stavas nyanser, så det var inte konstigt att en önskan om att rytmsektionen justerades ner volymmässigt till förmån för tydligare sånginsatser och en ljudbild rent allmänt som lät melodierna andas mer fritt.
Nu ser jag mig för all del inte mig som speciellt känslig vad gäller ljudkvaliteten live. Ändå det är möjligt att en del finner min invändning gnällig, men för att nu travestera ett vida känt ordspråk, “It’s all in the ears of the listener”.
Samtidigt ska villigt erkännas att ljudet skulle bli bättre med tiden. En knapp halvtimme in i giget tedde sig det ljud som letade sig ut från scenkanten plötsligt mer än hyggligt. Det var ungefär då Mello-dänga nummer två plockades fram. Det är naturligtvis Heroes Are Calling som åsyftas. En låt som fortsatt växa i mina ögon, och då icke minst tack vare den fina kontrasten mellan lågmäld vers, högprofilerad refräng och instrumentalt mellanspel.
Men ett band kan självklart inte på material från Mello allena, något Smash Into Pieces demonstrerat gång på gång med sin sångkatalog. Sådant som Trigger, den stötigt groovy All Eyes on You och Flow – kvällens förmodligen tyngsta nummer – var alla exempel på att det inte är någon tillfällighet att Smash Into Pieces levererar banger efter banger.
Slutligen måste också nämnas Somebody Like You, en av kvällens fåtaliga ballader. För dagen framförd i en avskalad akustisk skrud, och det hela tedde sig förstås både tjusigt och ljuvligt. Men så finns det också ett behov att även höra bandets spröda och sårbara sida, och detta nummer utgjorde svaret på detta behov.
På samma sätt som kvällens setlist bekräftade att örebroarna är så mycket mer än sina tre Mello-bidrag, för övrigt. Det måsta man alltid ha i åtanke. Tycker jag nog.
