Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Originaltitel: The Sheep Detectives
Regi: Kyle Balda
Skådespelare: Hugh Jackman, Nicholas Braun, Nicholas Galitzine, Molly Gordon, Tosin Cole,
Originalröster: Julia Louis-Dreyfus, Bryan Cranston, Chris O’ Dowd, Regina Hall, Patrick Stewart
Svenska röster: -
Premiär: 2026-05-08
Betyg: 4
Sällan eller aldrig spelar får huvudrollen på film. Bortsett då från när Shaun the Sheep står i centrum. Den enda film som överhuvudtaget dyker upp i minnet där får medverkar är den om modiga grisen Babe, i filmen med samma namn. Där försökte kultingen få en liten flock får att flytta sig från A till B genom att yttra något i stil med ”Flytta er nu fårskallar”. Det gick hellre än bra.
Fast i ärlighetens namn ska inte stickas under stol med att även ett verk betitlat Black Sheep skådades på amerikansk DVD för knappt två decennier sedan. Men då talar vi förstås om får som blir zombiefierade, och inget annat.
Därmed är vi framme vid något betydligt familjevänligare, nämligen veckans biopremiär Fårdetektiverna. Högst upp i rollisten står allas vår Wolverine/Logan alias Hugh Jackman. Han spelar George Hardy, en varmhjärtad och godmodig fårfarmare på den brittiska vischan som både lever för och lever upp tack vare sin lilla flock ulliga personligheter.
Varje kväll läser han deckare av typen typiskt engelska whodunits, och fyrbentingarna lyssnar och lär. Mer än vad George vågar tro, bör tilläggas. Vilket allt är tur. För när han hittas död utanför sitt hjulförsedda hem står byns ende polis totalt handfallen med klantigheten i högsta hugg. Det är då fåren måste rycka in för att få rätsida på utredningen. En utredning som i praktiken är avslutad redan efter en dag. Inget tyder på något annat än en naturlig död, typ en hjärtattack, lyder domen från lagens långa arm.
Fast när testamentet läses upp av Georges advokat – en skönt snobbig Emma Thompson – visar det sig att det finns flera i byn som har något att vinna på Georges frånfälle. Där och då tar fåren över historien och en mindre farskarusell tar vid. För naturligtvis tjuvlyssnar några av Georges bräkande vänner och inser att nu är det bråttom med att identifiera mördaren. Initialt går det dock trögt. Det visar sig nämligen att det inte nödvändigtvis ligger till så som i böckerna George högläste ifrån.
Sistnämnda är för övrigt bara en av de saker som jag uppskattade med Fårdetektiverna; skojandet med de typiska deckarklyschona. Överhuvudtaget måste medges att det här är en (familje)film väl värd att tycka om överlag. När man väl vant sig vid de pratande fåren är det till och med lätt att engagera sig i deras liv och leverne, och faktum är att det finns några scener som berör mer än förväntat. Ni kommer att förstå vad som avses där i biomörkret.
Sedan är det förstås givet att slapstickinslagen också får och tar sin plats. Därmed inte sagt att det blir lika galet och kaosartat som i Pelle Kanin– eller Paddington filmerna, som kommit de senaste åren, men det är tillräcklig för att den skojfriska ångan ska hållas uppe ända fram till eftertexterna börjar rulla.
För övrigt är det också tilltalande att tempot hålls på en rimlig nivå. Det är inte så att handlingen någonsin sackar, men händelseförloppet får ta sin tid på samma sätt som viss karaktärsuppbyggnad hos såväl folk och fä som får. Det föreligger aldrig risk för att gränsen för det hysteriska ska passeras
Någonstans vilar det något såväl brittiskt som gammaldags över denna anrättning. Sympatiskt är nog adjektivet jag letar efter för att sammanfatta det hela, och då inte minst för att Fårdetektiverna precis som forskningen med rätta motsäger den trötta myten om att får är ööh…fårskallar.
