Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är en afton där en 77-årig rockstjärna skämtar om sin ålder, sitt drogrusiga åttiotal och en massa annat. Förutom då att berätta anekdoter om ditten och datten, prata om Status Quos låtar och avslöja en del om sin uppväxttid.
Så han är alltjämt aktuell, Francis Rossi. Igen, får man väl säga. Denna gång med soloalbumet The Accidental – det femte i ordningen, och tillika ett verk som varierar den musikaliska konfekten kanske mer än vad somliga kanske förväntat sig. Dessutom tillika en skapelse som känns överraskande vital och stark, bör tilläggas.
Så varför då inte ta tillfället i akt och uppmärksamma detta live nu när det vankas turné? Frågan är relevant för vad som istället serveras är sexton gamla Status Quo-hits. För all del inget att förakta. Men frågan varför ekar ändå upprepande i skallen. Det känns nämligen som rent och skärt slöseri på så pass fina ärtor att inte åtminstone avverka ett par tre stycken sånger från den nya sångsamlingen.
Särskilt som Status Quo gått på sparlåga och har inte släppt något nytt material sedan releasen av deras trettionde(!) album Backbone från 2019. Sedan är det väl ints så konstigt att den kreativa tröttheten pockar på i dessa dagar. Nästa år har bandet trots allt hållit igång över sex decennier.
Fast Francis Rossi själv som person verkar själv vara långt ifrån vare sig tröttkörd eller less. För det var en vital, jovialisk och skämtsam herre som skådades på Amager Bio. Inte minst skojade om sitt eget åldrande. De låtsade svårigheterna och skakningarna när han skulle sätta sig ner i sin fåtölj var bara ett lustigt inslag i helheten samtidigt som snabbheten i tanken skvallrade om att talesättet ålder bara är ett nummer faktiskt stämmer på vissa.
Och att förmågan att berätta en story är stor fick de omkring femhundra sittande i publiken bekräftelse på mest hela tiden. Eller att allt som yppades kanske inte var alldeles politiskt korrekt, för övrigt.
Att sedan svärandet aldrig var långt borta är en annan sak. Det blev en hel del F-bomber under kvällens lopp. Fast till Rossis försvar blev (över)känsliga förvarnade om detta redan i inledningsmonologen. Dessutom var timingen överlag osviklig, så tummen upp för det.
Men det framfördes alltså musik också. Endast gammal skåpmat, skulle den surmulne alltså kunna hävda. Eller idel hits från början till slut under en skön promenad ner för minnenas aveny i opluggad form. Med en överraskande fingerfärdig Rossi på gura och lika duktige parhästen Andy Brooks som jämlik partner.
Vad som däremot inte innehöll någon överraskning att tala om var som sagt själva setlistan. Generöst med hits från 1968 och framåt, men inget från katalogen senare än 1988 – förutom ett udda nummer, men vi kommer till det – är receptet man lever efter på denna turné, och först ut var kanske inte helt oväntat lätt groovy Pictures of Matchstick Men med tillhörande aviga gitarrljud och tillika debutsingeln under namnet Status Quo som verkligen osade sent 60-tal.
Bluesdoftande alster i form av In My Chair och Spinning Wheel Blues följde innan första boogierockaren kom, och Rossi och hans medmusikant hedrade Quos version av denna 50-talshit även om viss country-light feeling hade adderats för att piffa upp.
Men frukta ej, fler raka patenterade boogierockare skulle komma, typ Don´t Waste My Time och What You’re Proposin’, men det var först mot slutet en hel radda sådant däribland Roll Over Lay Down, en energisk Down Down och som avslutning Caroline avverkades.
Tala om signatursound här, och i samband med detta kan också vara värt att notera att det svängde bra trots den opluggade musikaliska miljön. Skulle nog vilja påstå att vissa smått innovativa detaljer tillkommit på vägen från elektriskt till opluggat.
Sedan är inte Status Quo precis kända för sina ballader, men drygt halvvägs in i tillställningen kom några softa saker, inklusive
Men vad blir domen över kvällens övningar då, undrar måhända vän av ordning. Samma summarum, alltså. Well, det går knappast att komma ifrån att tillställningen tedde sig lika delar avslappnad och inspirerad. Samt välspelad och opretentiös. Välplanerad, då? Absolut. Men det handlade inte om finlir i detalj ur showsynpunkt. Det fick bli som det blev, vilket inkluderade en hel del fniss både på scen och bland publiken.
Också har väl Status Quo inte utan anledning fått kritik för sin brist på variation genom åren, men myten om att gänget bara spelar låtar à la treackordsboogie är samtidigt just bara en myt. Vilket man glädjande nog påmindes om denna afton.
