Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det sägs att Finland innehar den högsta capitan av hårdrocks- och metalband i hela världen. Det är inte utan att man är benägen att tro på detta påstående. Bara sådär rakt av utan att söka på Wikipedia har vi samtida namn som – och vi tar det i bokstavsordning – One Desire, 69 Eyes, Apocalyptica, Battle Beast, Beast in Black, Him/Ville Valo, Lordi, Nightwish, Reckless Love, Santa Cruz, Sonata Arctica och Temple Balls.
Vi får väl stanna där vid dussinet fullt även om det givetvis inte går att ignorera sanna pionjärer som Hanoi Rocks i sammanhanget. Men oavsett vilket utgör det här förstås bara ett axplock av alla de band som sprider den tyngre finska musiken ute i världen.
Det är i detta getingbo man hittar Shiraz Lane, och med detta sagt får man väl också säga att kvintetten håller god klass. Samtidigt står de sig också väl vid en jämförelse med nämnda kollegor. En information som förstås egentligen är helt överflödig. För om så inte varit fallet hade förmodligen den här texten aldrig skrivits.
Och nya albumet In Vertigo startar mycket riktigt övertygande. Föga kalorisnåla trummor öppnar inledande Stone Cold Lover strax innan tungt riffande med bluedoft hänger på. En stark refräng följer sedan så småningom innan ett snyggt solo solidifierar helheten.
Redan där har Shiraz Lane satt tonen för resten av denna sångsamling, men det fortsätter på samma gedigna sätt. Efterföljande Dangerous tar en sving åt slaezehållet utan att gå hela vägen som stallkamraterna i Crazy Lixx
Men bandet kan vandra nerför den allé som stavas AOR också. The Ray of Light framstår som ett typiska exempel på det. Liksom lätt blueskryddade Live a Little More och Brand New Day, som lyfter ytterligare tack vare sin positiva lyrik och subtila melankoli.
Lyfter gör även Come Alive. Inte så konstigt, kanske. För här vankas och tangeras tämligen tvättäkta hårmetall. Refrängen sitter som gjuten och gitarrsolot glänser när det väl dyker upp. Använd fantasin och tänk Bon Jovis storhetstid när denna sång ljuder från högtalarna.
Ja, också vädras den politiska medvetenheten om världens tillstånd i något som man valt att kalla Bullshit. Tempot är långsamt och skönt tunggungigt behäftat med riffande och så småningom ett solo som rockar. Tro det eller ej, men det var inte särskilt svårt att associera till Def Leppard eller möjligen Winger här.
Med allt detta sagt kan inte summan av betygskardemumman bli annat än gott. Fans av melodisk hårdrock kan med gott samvete inhandla denna sångsamling väl medvetna om att det här är ett band som förvaltar en melodiska (hård)rockens arv väl.
Sedan uppfinner finnarna precis likt otaliga andra knappast hjulet igen, men det är liksom inte avsikten heller. Men oavsett vilket är In Vertigo onekligen en gedigen och underhållande skapelse, som varierar dieten inom genrens väl töjbara ramar på ett sätt som fortsätter båda gott inför framtiden. Något detta verk alltså utgör en påtaglig påminnelse om.
