Klicka på bilden, för att se hela bilden
Är det inte Kiefer Sutherland…han från 24? Jo, det är verkligen Jack Bauer i egen hög person. Mannen som kunde rädda världen på ett dygn – och nu kan han uppenbarligen också fylla ett rum med country och historier.
Och ja, han gör faktiskt musik. Men inte bara sådär lite vid sidan om, utan tillräckligt seriöst för att man ska glömma att han en gång i tiden konstant vrålade ”We’re running out of time”.
Och lyckligtvis var det många fler där i salen som upptäckt samma sak. Kanske tack vare att han inte bara för att han är son till Donald Sutherland och är är mannen bakom Jack Bauer. På senare år har han också haft framgång i Designated Survivor, där han spelade den olyckligt utvalde presidenten som enbar fick jobbet för att resten av kabinettet blev sprängt i luften. Ingen klassisk karriärväg, förstås. Men det var en roll som klädde honom väl.
Denna afton handlade det dock inte om drama utan om musik eftersom han tog vägen förbi Hotel Cecil i Köpenhamn, ett spelställe med plan för blott 200 personer. Därmed var det också ett gig som kändes mer som en vardagsrumsupplevelse än en stor produktion. Det var det här också den typen av konsert där det inte gick att gömma sig bakom ljus, effekter och distans. Här existerade bara rösten, historierna…samt publiken precis framför dig. Och det fungerade.
Kiefer Sutherland intog scenen med sin karaktäristiskt hesa röst – samma som man nästan förväntar sig ska börja förhöra någon – men istället användes den för att sjunga country, americana och folkrock. Och överraskande nog: det passade honom verkligen. Det finns något ärligt och opretentiöst med hans musik, som passar hans röst och persona perfekt.
Han var tydligt närvarande under hela konserten. Inte som skådespelare, utan som historieberättare. Han talade till publiken, delade med sig av små anekdoter och nämnde Köpenhamn flera gånger som en av de vackraste huvudstäder han har besökt – och man fick faktiskt känslan av att det inte bara var något han sa för att vinna poäng.
Musikaliskt hämtade han inspiration från sin tidiga katalog, inklusive albumet Reckless & Me, som nådde topp tio i England, och Bloor Street, vilken toppade de brittiska country- och americana-listorna. Och så fick vi också en smak av den nyare Grey, där låtar som Goodbye California, Simpler Time, So Full of Love och titelspåret Bloor Street framfördes med lugn, närvaro och en tydlig kärlek till genren.
Publiken, primärt hemmahörande i den mogna änden av – låt oss säga 50+ – strecket – med god marginal uppåt var på riktigt gott humör. Men med detta sagt så var det heller inte en konsert med de vassa armbågarna och en moshpit framför scenen, utan snarare en afton med nickande i takt, leenden och den där varma känslan af att det här är faktiskt ganska trevligt.
Vilket kanske bara utgör själva essensen av Kiefer Sutherland som musiker. Han försöker inte att vara något han inte är. Han lutar sig bara tillbaka ner i det enkla, det ärliga och det berättande.
Så ja, Kiefer Sutherland gör musik. Och nej, han är inte bara en skådespelare som leker rockstjärna. Det är en historieberättare med gitarr. Och det fungerar bättre än vad man skulle kunna tro.
En liten detalj i sammanhanget, som hjälpte till att ytterligare sätta den enkla genuina tonen för kvällen var för övrigt att det rådde fotoförbund under konserten.
Skriven av Henrik Hildebrandt och Belinda Hildebrandt
