MICHAEL – hantverksskicklighet med begränsningar i det som inte får sägas

Klicka på bilden, för att se hela bilden

1966 i Gary, Indiana, USA, en industriort där stålet sätter den sociala och ekonomiska tonen, växer den berömda syskonskaran upp i ett trångt hushåll där fysisk och psykisk disciplin präglar vardagen under ledning av kapellmästaren och förstepiskaren Joseph Jackson (Colman Domingo), industriarbetaren som omvandlar sina barns talang till ett projekt byggt på strikt kontroll och hård disciplin – läs: aga.

När dörren till Motown öppnas 1968, efter ändlösa repetitioner i vardagsrummet framför tv-soffan, är riktningen redan satt; talang och tvång smälter samman till början på något som snart växer bortom verkligheten. Den unge Michael i The Jackson 5, spelad med bravur av Juliano Valdi, rör sig med ett märkligt rörelsemönster som för tankarna till Michael J. Anderson, dvärgen i Twin Peaks, men det var i själva verket lika mycket tv-bilder av James Brown som präglade dansstegen, tillsammans med faderns kompromisslösa framtidsvision.

Michael ”The Money Machine” är ingen traditionell biografi utan en tillrättalagd konstruktion där individen successivt löses upp i en ikon: Michael Jackson, The King of Pop. Framställningen fungerar mer som myt än historieskrivning, förstärkt av samarbetet med Quincy Jones, arkitekten bakom ett närmast kliniskt ljuduniversum där Billie Jean, Beat It, med Eddie Van Halens ikoniska gitarrsolo, och Thriller inte bara är låtar utan bärande strukturer i filmen. Samtidigt reduceras Joseph Jackson till en tydlig antagonist, vilket förenklar komplexa makt- och familjeförhållanden till en mer lättillgänglig konflikt.

Soundtracket består av originalinspelningar, vilket gör att
Michael Jacksons egen röst driver filmen framåt och samlar 13 centrala låtar ur katalogen, däribland Billie Jean, Thriller, Beat It och Wanna Be Startin’ Somethin’. Det skapar en auditiv autenticitet samtidigt som den visuella gestaltningen omtolkar materialet i ett nytt dramatiskt sammanhang. Filmen rör sig genom Jackson 5-eran, Motown-perioden, det tidiga sologenombrottet och Thriller-eran, men gör det genom en selektiv historisering där tid komprimeras och vissa delar utelämnas till förmån för dramaturgi.

Tidslinjen ligger i stora drag rätt: genombrottet kring 1969, Motowns hårda kontroll under Berry Gordy, Off the Wall (1979) som första stora soloframgång och Thriller (1982) som globalt rekordalbum, liksom samarbetet med John Branca, nöjesadvokaten och managern (Miles Teller), som introduceras som en strategisk figur och gradvis ersätter faderns roll i den professionella sfären, vilket markerar hur kontrollen över Michael Jackson förskjuts från familj till institution.

Framgång kan föda bekymmer, och här blir isoleringen tydlig i Encino-perioden där det fysiska utrymmet växer, men det mänskliga krymper. Pojkrummet i jättevillan fylls av leksaker snarare än relationer, och J.M. Barries Peter Pan fungerar som en symbolisk tillflykt i en identitet fixerad vid evig barndom.

I periferin uppstår elefanten i rummet, den som alla ser men ingen riktigt talar om, medan kameran i stället fokuserar på en schimpans, Bubbles, Michaels nya vän. Så långt vågar berättelsen gå, och allt är genomgående tendensiöst, inga nyanser kring skandaler så långt objektivet når.

Den enda vännen blir Bill Bray (Keilyn Durrel Jones), livvakten som fungerar som en av få verkliga förankringar, medan maskinen fortsätter genom turnéer och arenor som Dodger Stadium, där gränsen mellan människa, varumärke och industri suddas ut. I centrum står Michael, gestaltad av Jaafar Jackson, brorson till Michael Jackson, kusligt exakt i rörelserna men med en mimik som förblir statisk, ett polerat leende där allt är korrekt men allt annat än äkta.

John Logans (Gladiator, Skyfall) manus visar hantverksskicklighet men också tydliga begränsningar i det som inte sägs och det som inte får sägas. I stället bärs filmen av sina massiva ljudspår, som ofta överskuggar dess brister. Peter Pan-motivet, drömmen om att aldrig behöva bli vuxen, gör att helheten landar som ett noggrant inplanterat minne snarare än en uppgörelse.

Även detaljer som Lady Gagas utlånade originalplagg bidrar till autenticitet, men förstärker samtidigt känslan av kontroll. Kvar blir ett eko: tekniskt briljant men känslomässigt distanserat, där “the money machine” fortsätter ruljangsen, ironiskt nog under familjens egen kontroll, allt för att karusellerna på Neverland inte ska sluta snurra, även efter att det sålts.