Klicka på bilden, för att se hela bilden
Platsen var Lund, året var 1993, och kanadensiska Crash Test Dummies skulle uppträda med sin aviga pop på någon av staden vanligaste venues, kommer dock inte iväg vilken. Bandet var för tillfället synnerligen hett med hummande världshiten Mmm Mmm Mmm Mmm, så undertecknad skulle intervjua både bandets frontman Brad Roberts och supportakten Sarah MacLachlan.
Sarah MacLachlan ja. Vid tillfället var hon för mig ett obekant namn, men alldeles borta på ämnet var jag inte. Hade lyssnat in mig hyggligt på hennes då aktuella och sedermera fem gånger platina i USA Fumbling Towards Ecstacy och inte så mycket mer. Sedan vet vi vad som hände. En rad miljonsäljande album följde med uppföljaren Surfacing från 1997 som given absolut höjdpunkt med åtta miljoner ”enheter” sålda enbart i USA.
Sedan dess har en hel del vatten runnit under broarna, och nu har vi alltså kommit till verk nummer tio i ordningen. Hela nio år har förflutit sedan hon gav ifrån sig ett livstecken senast – elva om man räknar i termerna nytt material. Vilket egentligen är i längsta laget för att det ska vara nyttigt rent kommersiellt.
Å andra sidan inbillar jag mig att försäljningsvolymer är det vokalissan minst bekymrar sig för nuförtiden. Med fyrtio miljoner sålda album i ryggen har man råd att vara obrydd om sådant som det monetära. Istället är huvudsaken att få uttrycka sig med sin musik precis på det sätt man vill.
Och med detta sagt så vet alla kännare av McLlachlan att hennes forte utgörs av det softa, ballader och mogen lyrik. Hennes musik är både storslagen utan att ta till det tyngsta artilleriet och elegant subtil. Något som passar hennes röst som handsken. När hon tar fram den smekande falsetten i refrängen till Gravity är det så det ryser längs ryggraden.
Så det blir mycket sådant under albumets gång. Alltså, kanske inte falsettsång jämt. Däremot blir det vanan trogen en hel del ballader, och flera av dem sätter sig. Som rörande Only Human, om människans bräcklighet, smått suggestiva Long Road Home och tydligt folkinfluerade If This is the End.
Sedan är det väl svårt att prata om upptempo och höja tempot när McLachlan är på tapeten, men Rise gör just det, höjer sig över resten tempomässigt. Också finns här en tydlig rytm, en vinnande melodi och en lyrik som med tydlig adress världens alla galenpannor och bland annat predikar att ”Vi behöver varandra för att tysta åskan”.
Samma linje följs i One In a Long Line, och då talar jag både vad gäller tyst och musik. Tempot höjs en del, och orden om rätten att få vara den man vill, och en vägran om att inte låta sig knäckas av de som vill hindra hennes rätt att uttrycka sig slår hårt. Helt klart en av albumets bästa låtar. Tillsammans med de övriga som nämns här ovan.
Fast för övrigt har jag aldrig uppfattat kanadensiskan som politisk, men hon tar onekligen ställning här. Något hon ska ha credd för. Fast även bortsett från detta ska inte stickas under stol med att Better Broken håller hög klass. Inte konstigt alltså, att denna nya sångsmling påminner en om hur saknad hon varit det senaste decenniet.
