Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jim Jarmusch
Skådespelare: Tom Waits, Adam Driver, Mayim Bialik, Charlotte Rampling, Cate Blanchett
Premiär: 2026-04-10
Betyg: 3
Jim Jarmusch är en udda fågel i (film)världen, och då åsyftas inte bara hans ständigt högt friserade man. Utan snarare och framförallt de filmer han skapar, vi på JPS Media tar det här med kulturyttringar av alla de slag på allvar. Och i Jarmusch fall har de alster han skapat alltid en utpräglad indieton även om denna genom åren ofta har skiftat vad gäller både genre och …ööh ton från den ena filmen till den andra.
Senast regissören släppte ifrån sig en film var för sex år sedan, och då handlade det om zombies i en slags absurd form under titeln The Dead Don’t Die. Lite putslustig var denna rulle allt, men lika stark som 2013 års vampyrromans Only Lovers Left Alive eller för den delen komedin Broken Flowers med en Bill Murray i toppform som charmör bortom sina bästa år.
Eller för den delen denna skapelse, Father Mother Sister Brother. Här finns nämligen onekligen pärlor att avnjuta, men filmen är ojämn. Vilket är lätt att se eftersom det handlar om en antologirulle där det ligger nära till hands att jämföra de olika berättelserna, som alla avhandlar distanserade och svårartade släktrelationer.
Men vi börjar med det bästa, som även råkar vara den första historien. Vi befinner oss i ett ingenmansland på den amerikanska vischan. Där bor Tom Waits luggslitne ensling till fadersfigur. Han förbereder sig för de vuxna barnen Jeff och Emilys ankomst. På ett märkligt sätt. Istället för att städa upp plockar han fram saker. Till synes för att det ska se rörigare ut. Samtidigt oroar sig barnen för pappans tillstånd, valhänt och sliten som han verkat sedan fruns död.
Väl på plats hos pappan utvecklar sig en mindre orgie i obekväm stämning. Samtalet går trögt, pappan har ingen koll på barnens liv samtidigt som de i sin tur inte vet hur de ska agera för att han ska slippa vara ensam. Fast det blir förstås rätt uppenbart efter en stund för oss i publiken att han drar en vals för de som står honom närmast.
I episod två introduceras vi för Catherine Russel, framgångsrik författare med tjusigt hem i Dublins bästa grannskap. Hon står i begrepp att bjuda sina två döttrar på den årliga flotta tebjudningen i hemmets stiliga vrå. Något hon mest verkar se som ett störande moment av vardagsrutinerna. Fast hon är förstås inte otrevlig. Stämningen präglas av artighet, det är formellt och väl stelt snarare än obekvämt och konstigt.
Döttrarna å sin sida ger intryck av trots allt sett fram att träffa sin mor, men de når väl inte riktigt fram. Vare sig Cate Blanchetts tystlåtna kommuntant eller Vicky Krieps frisinnade influencer kan prata nämnvärt med henne.
I tredje och sista historien träffas syskonen Skye och Billy i Paris i kölvattnet på föräldrarnas allt för tidiga död i en flygkrasch. De vill återskapa gemenskap och kontakt med varandra, så de åker hem till föräldrarnas tömda lägenhet där Billy har förberett en sittning på det kala vardagsrumsgolvet med gamla foton, deras barnteckningar och lite annat smått och gott
Vad blir summan av det här då? Tja, det är ganska uppenbart att den första episoden också är den bästa. Den har det starkaste storyn, den bästa castingen, den roligaste dialogen, och de mest jobbiga ögonblicken. Samt en twist som nästan gör en förbannad på syskonens vägnar. Tom Waits lurige farsa tar hem hela spelet, och lyckas på sätt och vis både äta kakan och ha den kvar.
Samtidigt är tebjudningsepisoden inte oäven den heller, men den har knappast något omvälvande att säga. Status quo råder på alla fronter även efter systrarna och modern träffats. Men trion Charlotte Rampling, Cate Blanchett och Vicky Krieps lyfter materialet och gör det bättre än vad det i själva verkat är.
Däremot får jag nog säga att parisepisoden inte direkt leder någonstans. Sedan må den vara sympatisk, men den lyfter aldrig. Slutklämmen blir mest ett stort jaha.
Fast kanske är det just detta som är Jarmusch poäng. Budskapet eller kanske snarare kontaterandet att folk inte nödvändigtvis förändras. De fortsätter mest bara i samma spår. För relationer är långt ifrån något lätt.
Så med tanke på detta ligger det också nära till hands att beteckna Father Mother Sister Brother som ett så kallat slice of life-drama om än på ett lite tillspetsat sätt, och det är väl vackert så. Det speglar trots allt livet. Det verkliga vardagliga livet, alltså. Men med en lågmält skruvad touch på sant Jarmuschvis.
