Klicka på bilden, för att se hela bilden
Chefredaktören intervjuar Leif B. från Malmö.
– Hur kan det komma sig att du köpte biljett till just Axel Rudi Pell?
– Jag har följt honom vis Spotify i några år. Av en händelse kom jag in på hans band när jag letade efter melodisk hårdrock. Det låter inte som metal, utan mer som just melodisk hårdrock.
– Framförallt fastande jag för sångaren Johnny Gioeli. Han har en väldigt stark och uttrycksfull röst. Och en jäkla energi. Sedan gillar jag låtarna, och live består stommen av gammalt material medan resten är lite nytt. Som första numret Guillotine Walk (hämtad från nya albumet Ghost Town).
– Sedan har Pell uppdaterat bandet med trummisen Bobby Rondinelli (det var redan 2013), som bland annat spelat med Rainbow tidigare. Också ska det sägas att det här bandet i första hand ska ses live. Det blir inte samma upplevelse på skiva. För det här var verkligen bra så länge jag orkade vara kvar (influensa eller något liknande slog till under konsertens gång)
– Vad var bäst?
– Tycker nog öppningen från senaste skivan, Guillotine Walk var bäst. Här fick bandet verkligen med sig publiken.
– Fanns det något som var lite sämre?
– Alltså, lokalen var bra ljudmässigt, men det blev bökigt att stå i trapporna, det var jobbigt. Sedan var det lite jobbigt med alla överförfriskade just eftersom det var så trångt.
– Är det den här typen av musik du vanligtvis lyssnar på?
– Ja, detta är nog min hemmaplan. Jag har alltid gillat den tyngre rocken, sådant som Axel Rudi Pell. De kändes som Europe fast lite tyngre. Och de ger allt när de spelar. Som sagt det här är ett band som är bra att se live. Det är mycket energi när de spelar. Det är det som är grejen. Det är det de förmedlar. Man känner som publik att de verkligen vill spela.
Har du några andra konserter inplanerade de kommande månaderna?
– Nej, det har jag väl inte. Jag har inte sett något uppenbart jag skulle vilja se. Fast jag skulle gärna vilja se Judas Priest, men frågan är om de åker på turné fler gånger.
