Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hört talas om de tidiga försöken att slå sig in i (hård)rocksbranschen, 3 Reasons to Puke. Eller The Violent Brothers? Förmodligen inte. Däremot är mången rockälskare medvetna om Danko Jones existens. I hela trettio år har de rockat hårt utan att krångla till det i onödan.
Samt vara tämligen produktiva, för övrigt. Strax innan julruschen såg trions tolfte album Leo Rising dagens ljus, och alla fans kan glatt konstatera att bandet alltjämt vandrar på garanterat trygga musikaliska marker.
– Yeah, vi vill bara släppa rocksånger, säger frontmannen själv, Danko Jones. De som lyssnar ser alltid igenom varje gång om ett band försöker göra något som de inte känner sig bekväma med. Vi är i samma skola som Motorhead, Ramones och Slayer, och det vill vi inte sabba.
Pretentiös är inte precis det första man tänker på när Danko lägger ut texten. Det där med respons och kritikertyckande är ingen han funderar nämnvärt på. Han reflekterar inte över frågan. Bandet som bär hans namn är ”bara ett rockband som turnerar hårt”. Denna bakåtlutade attityd avspeglas för övrigt också i synen på annat. Som det faktum att trion faktiskt fyller trettio i år. Tre decennier är länge för vilken akt som helst, men något särskilt firande finns inte på agendan. Inte än i alla fall.
– Nej, du vet…jag är inte riktigt säker på om det blir något. Vi försökte oss på något när vi fyllde tjugofem, men det hände inte mycket för det. För mig verkar det mest som man bara tittar bakåt i backspegeln, och inte så mycket mer. Fast ser jag framåt tror jag vi har ett par album till i oss. Men längre fram än så ser jag inte.Fast hur gick tankarna när ni bildade bandet en gång i tiden?
– Ni kunde väl aldrig föreställa er att det skulle vara så länge som det gjort?
Det tror jag definitivt inte något band gör. Inte ett enda. Det är en anledning till att vi turnerar så mycket. För att det inte händer så ofta att de håller ihop särskilt länge.
– Och på tal om det här med att ni överlevt hela tre decennier i en uttalat tuff bransch. Har det blivit svårare eller lättare under årens lopp när det gäller att skapa ny musik?
– Det har faktiskt blivit mycket lättare. Vid det här laget vet vi vad vi är bra på, och bara det gör att det är lätt.
Därefter frågar jag Danko om det förflutna, de tidiga åren. Han påminner mig om att han och hans bandkollegor var tämligen unga då det begav sig, och då vill alla bli störst i världen. Sedan i deras fall var turen på deras sida, så de lyckades tränga in sig i branschen.
Samtidigt betonar frontmannen att ”hans” band långt ifrån är unikt. För i stort sett alla band har i slutänden samma visioner, mål och strävanden, menar frontmannen och berättar om det speciella ögonblick då det kändes som om bandet kunde bli något mer än en rolig hobby.
– När vi sade upp oss från våra vanliga jobb var verkligen en stor grej. Det var inte så att vi rullade oss i pengar för det, men det var en signal om att något var på gång. Men vi var förstås ändå tvungna att slita ordentligt eftersom inte hade något system som stöttade oss i ryggen.
– Ni är kända för att vara ett av de hårdast arbetande banden som finns där ute. Var det ett medvetet beslut i början att satsa så till den milda grad?
– Vet faktiskt inte. Men vi gör två turnévändor om året och kör festivaler på sommaren, och jag tror inte det finns något band som kan klara sig om de inte gör som vi. Såvida det inte handlar om ett verkligt stort band, förstås.
– Men det betyder också att det krävs ett visst nått av disciplin och arbetsetik om man ska vara ”on the road” så mycket. Det får inte bli för mycket galenskaper då. Typ hur det var med Motley Crue på 80- och 90-talet?
– Yeah, men det handlar också om vad folk inte ser, och vissa band har folk som kan ta hand om allt elände vid sidan om. Nu tänker jag inte på Motley Crue specifikt, men sådana som dom har råd med det. Samtidigt handlar det också om vilken bild man vill ge åt folk.
– Jag menar inte att det är något fel att partaja, men för mig är det här en karriär. Jag är väldigt stolt över det vi gör. Vi åker jorden runt och spelar bra, jag vill inte degradera det till en sidogrej eller hobby. Jag vill att folk ska känna något när de ser oss.
Trettio år in i bandets existens har Danko också viss anledning av att vara nöjd med vad bandet har åstadkommit. Inte många har gett ut tolv abum innan de slår igen butiken, som han mycket riktigt säger. Eller för den delen hälften så många.
På samma sätt rullar det bara på med turnérandet varje år. Inte konstigt då att sångaren överlag inte har något att klaga på. Särskilt inte med tanke på ”rockens status i dagens läge”. Och nej, Danko verkar inte ha funderat nämnvärt vare sig över det faktum att Danko Jones aldrig lyckats slå igenom i USA eller om de är större i Europa än i hemlandet Kanada.
– Jag vet inte så nog när det gäller Amerika, men i Kanada har vi en hyfsat stor publik. Och i Europa kommer hälsosamt mycket folk överallt. Sedan har vi förvisso andra kanadensiska band som också blir erkända. Det är bara det att de flesta av dem inte spelar rock.
– Vad tror du att du hade gjort om du inte blivit sångare i ett rockband?
– Vet inte. Det är svårt att se tillbaka efter alla dessa år. Jag kan bara prata för mig själv; det här är det enda jag någonsin velat hålla på med. Men kanske hade jag gjort något med film. Jag pluggade film ett tag.
– Slutligen. Vad är den största missuppfattningen om Danko Jones? Om det nu finns någon.
– Jag besvärar mig inte med att tänka på sådant där. Det är helt okej för mig om folk har missuppfattningar om oss. Jag bryr mig inte.
