I WAS A STRANGER – visar hur lika vi egentligen är när allt ställs på sin spets

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I Was a Stranger är en film som inte behöver skrika efter uppmärksamhet, den stannar ändå kvar i tankarna. Genom att väva samman fem människors öden lyckas den bryta ner det bekväma avståndet mellan “oss” och “dem” och visa hur lika vi egentligen är när allt ställs på sin spets.

Berättelsen tar sin början i Chicago, på sjukhuset där Amira Homsi (Yasmine Al Massri) nu arbetar. Den lugna, välordnade miljön står i skarp kontrast till det förflutna som snart gör sig påmint, när filmen för oss tillbaka till ett krigshärjat Aleppo 2014. Där arbetade hon under förhållanden som låg långt ifrån vad man vanligtvis förknippar med vård. Det som en gång varit ett sjukhus hade förvandlats till något mer provisoriskt, en plats där ordning fått ge vika för nödvändighet och där gränsen mellan behandlingsrum och krigszon sedan länge suddats ut.

Situationen blir inte mindre komplex av att hon behandlar patienter från olika sidor av konflikten. Bomberna faller som störtregn, och arbetsplatsen påminner mer om en tillfällig fristad i kaoset än en plats för återhämtning. Efter 72 timmars oavbrutet slit tvingas hon fatta ett beslut som definierar resten av filmen: att fly för att rädda sin dotter.
Det är också här berättelsen tar sitt känslomässiga fäste. Hennes resa blir filmens emotionella ryggrad, en lågmäld men kraftfull skildring av mod, skuld och överlevnad.

Hack i häl följer soldaten, som representerar en annan sida av konflikten i Syrien, en verklighet präglad av propaganda, våld och ideologisk övertygelse. Hatet mot sionisterna är djupt rotad, men när allt ställs på sin spets växer en inre konflikt fram mellan plikt och samvete. Det tillför en viktig dimension och förhindrar att berättelsen fastnar i enkla motsatsbilder.

Parallellt möter vi smugglaren Marwan (Omar Sy), en man som lever på andras desperation. Han tar betalt för att sätta människor i rangliga gummibåtar från Turkiet med Lesbos i Grekland som mål. Men regissören Brandt Andersen nöjer sig inte med att göra honom till en endimensionell antagonist. Bakom cynismen finns en far med en sjuk son och en egen dröm om ett liv i USA. Det är i denna dubbelhet filmen hittar sin styrka, den visar att även de som fattar moraliskt tveksamma beslut bär på något djupt mänskligt.

Poeten fungerar som filmens existentiella röst. I ett tillstånd av rotlöshet söker han inte bara en plats att vara på, utan en identitet att hålla fast vid när allt annat faller bort.

Och så har vi kapten Stavros inom den grekiska kustbevakningen. Efter att ha räddat tusentals liv hemsöks han inte av dem han lyckats hjälpa, utan av dem han inte hann fram till. Hans sömnlösa nätter och tysta sammanbrott ger filmen en tyngd som är svår att värja sig mot.

Några enstaka detaljer skaver dock i en annars stark känsla av närvaro: i nattscenerna är kommandohytten stundtals väl upplyst, trots att mörkret utanför rimligen hade krävt motsatsen, och i en tidigare scen där mamman och dottern färdas i ett bagageutrymme rör sig bilen knappt alls. Det är små saker, men de påminner om den eviga avvägningen mellan realism och berättarteknik, och bryter för ett ögonblick den annars så övertygande illusionen.

Filmens visuella uttryck förstärker däremot dess budskap och knyter ihop de olika perspektiven. Inledningen över Chicago, med Trump International Hotel and Tower i bild, placerar berättelsen i en större global kontext. Det är en tydlig signal: detta handlar inte bara om en region eller en konflikt, utan om en värld där vi alla är sammanlänkade, vare sig vi vill eller inte.

Den tanken får sitt tydligaste uttryck i slutet. I eftertexterna riktar regissören en stillsam men tydlig uppmaning till publiken: att föra berättelsen vidare, att inte glömma, och att påminna sig om att människor, oavsett bakgrund, i grunden inte är så olika varandra. Det är ett budskap som i en annan film hade kunnat kännas banalt, men här landar det med tyngd, just för att vi precis fått se vad som står på spel.

I Was a Stranger erbjuder inga enkla svar, inga tydliga hjältar eller skurkar, bara människor, pressade till sina yttersta gränser. Och kanske är det just därför den känns på djupet, att detta är inte bara en berättelse om flykt, utan om ansvar, moral och vad det innebär att vara människa i en värld där trygghet aldrig kan tas för given.

Filmen har fått ett flertal utmärkelser och blivit hyllad och det är inte enbart för att ämnet i sig ofta leder till nomineringar, vilket man ibland kan få intrycket av om det vore TV4 som höll i galorna. Här är det i stället berättelsen som bär. Karaktärernas liv vävs samman på ett sätt som känns både genomtänkt och organiskt, där den röda tråden gradvis träder fram. Det finns ett tydligt driv i narrativet som gör att man vill vidare, vill förstå sambanden, som att få vända blad i en bok.