Klicka på bilden, för att se hela bilden
Där Harry Styles är den brede (pop)entertainern, Niall Horan den mjuke popmakaren med vissa blinkningar åt folkhållet och Zayn Malik influeras av svart musik är Louis Tomlinson begåvad med en attraktion för indie, och då kanske framförallt brittisk sådan.
Så visst finns drag av detta i hans musik, men framför allt ter den sig som popig singer/songwriting med texter som – inbillar jag mig i alla fall – präglas tydligt av hans personlighet. Vilket förstås enbart är något bra både för honom och alla andra artister som ägnar sig åt identitetsbyggande på sikt.
Det bör dock påminnas om att Tomlinson i samband med sitt första Köpenhamnsbesök för nästan på dagen exakt fyra år sedan förvisso bjöd på en kompetent spelning, inte tu tal om den saken – men minnesvärd på samma sätt som ex-kollegan Harry Styles dito på dennes första soloturné var den inte.
Men hur som helst. I måndags var Tomlinson tillbaka på dansk mark. Med sitt färska och tillika tredje albumHow Did I Get Here?. Ett album jag uta tvekan uppskattade redan vid första lyssningen. Det är en sångsamling med en radda bra poplåtar av olika de typ och sorter.
Därmed kändes det också som ett klokt drag att hela tolv av fjorton spår – och då talar vi om deluexeversionen – avverkades denna afton. Fast med detta sagt kan åtminstone jag undra varför de är så korta. Varje låt tangerar knappt eller lite drygt tre minuter, vilket kan kännas lite väl kort.
Nu finns det väl förmodligen en konstnärlig anledning till detta. Även om den kan kännas missriktad med tanke på att vi inte talar i termerna klatschiga poppunkdängor, som ska bankas in i actionfart..
Dock kan jag tycka att Tomlinson och hans backande femmannaband kunde broderat ut ett och annan nummer under kvällen. Inte sällan kändes det rumphugget för att inte säga snopet när låtarna bara slutade tvärt utan någon extra bonus i form av ett gitarrsolo eller en extra refräng för att lyfta stämningen ytterligare för den redan välvilligt högljudda fanskara som fyllt K.B. Hallen till brädden.
Sådant som det tjusiga pianointrot till den småfunky Jump the Gun eller det aviga gitarrsolot i Broken Bones fungerade som små överraskningar och gav variation till helheten. Mer sådant efterlyses härmed nästa gång för att lyfta redan bra – ja, faktiskt – låtar.
Det räckte för övrigt att få sig till livs öppningen med i tur och ordning sprittande Lemonade, somriga dängan On Fire – båda hämtade från nya verket – och klämmiga Written All Over Your Face för att inse att Tomlinsons låtskrivande är värt att uppskatta.
Men jag nämner ändå gärna sådana favoriter som fint balsamerade Sunflowers. En riktigt läcker sak, får man väl säga. Eller vemodiga Saturdays, om de sorgliga efterdyningarna av ett kraschat förhållande.
Det betyder emellertid inte att allt som glimmar var guld där i K.B. Hallen. We Made It var till exempel en rätt trist sak med hyfsat tydliga Oasis-vibbar.
Sedan, inget ont om bandet, rent allmänt, men ljudbilden tedde sig inte sällan onödigt jämntjock. Nyanserna försvann allt som oftast samtidigt som trummisen kändes en aning osvängig. Dessutom var det sällan gitarristen gick igenom ljudbilden, och inte hade det skadat heller om pianot haft en något starkare roll i helheten också.
Med andra ord, det finns ingen anledning att sticka under stol med att Tomlinson inte riktigt lyckades göra sina egna låtar helt rättvisa. Mest på grund av arrangemangen då, men sedan är han ju ingen showman på scen i första hand heller. Där framstår han mest som en average joe med viss förkärlek för det som står lite utanför mainstreamfåran. Jag säger lite, för visst sjutton är sångaren alltjämt bred. Det är bara det att uttrycket är tämligen annorlunda jämfört med det han gjorde med One Direction.
Tror jag bland annat vill komma fram till att jag skulle önska att sångaren vågade ta för sig lite mer än vad som är fallet, så kanske var det just därför som den sista halvtimmen med två undantag ägnades enkom åt upptempolåtar. Det kan i bästa fall trots allt vara en given taktik om man vill skapa partystämning på en konsert. Således avverkades åtta snabba sånger – nästan- på raken, däribland tidigare nämnda Jump the Gun, Imposter, kvällens förmodligen mest rockande sak Kill My Mind och starka indiepopesset The Observer
Så lyfte då stämningen bortom det ordinära efter denna kavalkad av tempofyllda alster, frågar sig måhända vän av ordning nu? Gör björnen sina behov i skogen, är jag då benägen att svara.
För det framstod onekligen som ett pånyttfött segertåg som drog igång igen efter en mindre svacka någonstans i mitten på giget. Kanske var det också där och då Louis Tomlinson trivdes bäst på hela kvällen. Det verkade i alla fall så.
Om så sedan var fallet är inte alldeles lätt att konstatera. Men oavsett vilket är det inte svårt att unna denne av allt att döma både sympatiske och ödmjuke artist den tillfredsställelsen.
