Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är inte första gången Darin ger sig ut på akustisk turné som år Malmö. 2021 gjorde han Palladium den äran, och sålde ut deras salong hela fem kvällar på raken. Men nu har han steppat upp för att nu travestera en låt i den egna repertoaren. För så måste man trots allt se på det. Det handlar om välrenommerade Malmö Live denna gång. Vi talar dessutom om två utsålda kvällar, bör tilläggas, och publiken denna första diton var långt ifrån svårflirtad. Entusiasmen var påtaglig från första stund. Förväntan låg i luften, och det blev mycket riktigt handfast handklapp redan i första numret.
Grattis till framgången, skulle man kunna säga till artisten själv. Eller kanske Ja må du leva, för att nu göra en koppling till Darin själv, och just Ja må du leva fick mycket riktigt inleda kvällens drygt nittio minuter långa konsert.
Ett gott val förstås, och inte bara för att artisten förra året gjorde sin största konsert någonsin på Göteborgska Ullevi under sin tjugoåriga karriär, utan kanske framförallt för att han visat sig vara någon som byggt upp en framgångsrik karriär bortom det aber som trots allt präglar tillvaron för de allra flesta forna tonårsidoler.
Jag säger forna, för även om 38-åringen fortfarande i hyfsat hög utsträckning har de yngre – om än inte yngsta generationerna med sig, så är det också uppenbart att han det senaste decenniet lyckats fånga upp och attrahera ett äldre garde som sväljer mer eller mindre hela repertoaren från de tidiga engelskspråkiga boybanddoftande sakerna till dagens personligt färgade singer/songwriterpop på modersmålet. Vilket framgick med all önskvärd tydlighet i fredags.
Det är dock den sistnämnda kategorin som hjälpt honom att ta steget upp till den yttersta popeliten här på hemmaplan. Ett pärlband av stora (radio)hits har vevats flitigt på apparaten, vilket har gett honom en exponering värd att ödmjukt tacka högre (musik)makter för.
För egen del är jag kanske mest förtjust i de inte sällan midtempoorienterade sånger på svenska som han släppt ifrån sig. Förutom ovannämnda Ja må du leva var det lätt att associera till sådana favoriter som Ta mig tillbaka, Tvillingen och Den sista sången denna kväll. Alla ytterst melodiösa, lättflytande och på ett eller annat sätt vemodigt färgade saker som berör.
Samtidigt vimlar det som bekant av ballader i Darins repertoar. Omkring en tredjedel är renodlade softisar på denna turnés låtlista. Däribland När himlarna faller, hämtad från senaste albumet Sommarland, seriöst allvarliga peppkompositionen Starkare och fina pianoballden Tänk dig. Sistnämnda måhända en något naiv vädjan om en bättre värld, men det gör den inte ett dugg mindre hjärtskärande.
Fast man kan inte leva på ballader allena. Därför har Darin inspirerats av sin tillvaro på Irlands västkust med pojkvännen, och skrivit Galway Bay. Och oj katten vad det svängde på Malmö Live. Vi talar riktigt lyckopiller här. Catchy som tusan på samma gång som sångarens glädje formligen sprittade från honom. Extra plus bör för övrigt delas ut för det tjusiga violininpasset varje gång efter refrängen. Folkpop, med hittycke? Verkligen.
Däremot utstrålade tillställningen överlag knappast partystämning. Det var ju trots allt frågan om en opluggad show med sköna bakåtlutade vibbar, avslappnat sober avskalad miljö och dämpad scenbelysning.
Samt en Darin som berättade historier mellan sången och tre backande musiker som såg till att lyfta fram sin frontman på bästa sätt i en avskalad musikalisk miljö. Det var en kväll som till större delen handlade om mys, snarare än att vrida upp energin till elva på den imaginära Spinal Tap-förstärkaren.
Fast ändå, frågan är dock om inte partystämningen likväl blev en realitet mot slutet. Då var nämligen tiden kommen för tre upptempoess på raken, i form av Runaway, den småfunky Step Up och, förstås, En apa som liknar dig. Sistnämnda orsakade föga förvånande full eufori i det fullsatta konserthuset.
Avslutningen då? Well, det fanns förstås inget alternativ än att avrunda med megahiten En säng av rosor. Denna positivt melankoliska sång med det ogenerat nakna i centrum retade både allsångs- och känslosnerven bland publiken på givet sätt, och påminde oss ännu en gång om hur lyckat draget att börja sjunga på svenska för sisådär tiotalet år sedan varit.
