Klicka på bilden, för att se hela bilden
Var ska man ens börja för att kortfattat beskriva vem Billy Cobham är? En snabb titt på Wikipedia avslöjar en otroligt omfattande diskografi utan slut sedan han debuterade i stora sammanhang i början av 70-talet. Han är förstås mest känd för samarbetet med Miles Davis och för att ha grundat Mahavishnu Orchestra tillsammans med John McLaughlin. Denna kväll på Victoriateatern hade han med sig ett gäng ytterst kompetenta musiker – och extra roligt var det att se en svensk i bandet.
Det svängde rejält från första tonen. Öppningsnumret Time of My Life satte ribban direkt och bjöd på småsolon som ett smakprov på vad som komma skulle. Klädd i vitt hanterade Cobham sitt trumset med sedvanlig precision och jazzkänsla. Som lyssnare slås man ofta av hur många han har influerat; Det må vara något från Bill Brufords soloplattor eller Zappas produktion från 70-talet. Det blir uppenbart varifrån inspirationen är hämtad. Det är ingen kritik, bara en fascinerande observation när man sitter fullt fokuserad i konsertsalen.
Vi fick även höra den nya låten Bombay Chill – en modern komposition med lättlyssnade melodier och ett skönt gung. Kvällens setlist dominerades av material från det kommande albumet Time Machine. Red Moon bjöd på en småmysig återhållsamhet som landade i ett långt, imponerande trumsolo, medan setets sista låt Stratus osade fusion à la Miles Davis Live-Evil.
Efter en kaffepaus fortsatte njutningen. Inledande Fragolino hade extra allt, medan Total Eclipse var mer lågmäld. Det bjöds på mängder av snygga melodier och ett genomgående fantastiskt groove – det är svårt att sitta still till den här musiken.
Som i alla Cobhams kompositioner fanns här utrymme för briljanta solon. Det måste vara tacksamt som musiker att ha en grund som tillåter att man varierar sig och hittar nya vägar varje kväll. Tinseltown var härligt funkig och gav gitarristen stort utrymme. Mot slutet flöt låtarna samman i en organisk helhet, men det spelade mindre roll – helhetsupplevelsen var det centrala.
Var det bra då? Absolut. Det här var tidlös, instrumental musik som tål att höras om och om igen. Billy Cobham må ha passerat 80, men drivet, tajmingen och känslan är fortfarande på topp. Vissa rockmusiker avfärdar ibland jazzen som pretentiös, men de är förmodligen bara avundsjuka på hantverket.
”Jazz is not dead, it just smells funny.” sa Frank Zappa en gång. Vad han nu än menade med det, så doftade den här kvällen succé.
