Klicka på bilden, för att se hela bilden
Våra favoritödlor är åter ute på turné, denna gång för att fira att albumet Sagor fyller tio år. Även om de inte valt att hylla just detta album hade jag gladeligen sett dem ändå – deras stonerrock, fylld av tunggung och fuzz, lämnar ingen oberörd.
I deras fantasivärld samsas texter om underliga sjöodjur med berättelser om både mammutar och äppleträd. Produktionen har blivit alltmer genomtänkt med åren; förra albumet var ett konceptuellt rymdäventyr, komplett med både novell, serietidning och ett tv-spel i retrostil. Men nu backar vi bandet till Mejeriet…
Innan ödlorna intog scenen fick det synnerligen intressanta Falun-bandet Gaupa visa vad de går för. Som om de stigit direkt ur en norrländsk myr öppnade de med Lion’s Thorn. De smög sig på publiken med kusliga toner som förstärktes av Emma Näslunds distinkta sång – hennes uttryck gav mig starka Björk-vibbar. Det är tungt, medryckande och fyllt av Sabbath-riff kryddade med svenska folkmusiktoner. Trollbindande skogs-doom vore nog en bra beteckning.
Den psykedeliska stämningen höjdes ytterligare av de flummiga videoprojektionerna som ackompanjerade varje låt. The Drunk Autopussy Wants to Fight You rockade hårt och har absolut hitpotential, medan den mer återhållsamma RA imponerade med sin släpiga sång. Gryt bjöd på tunga riff och tvära kast, och Vakuum satte sig direkt. Jag skäms nästan över att jag inte lyssnat mer på dem tidigare. De avslutade på topp med Febersvan, där de snyggt knöt ihop doom, psykedelia och fläskiga riff till ett kollektivt headbangande i publiken.
En konsert med Skraeckoedlan är inget man blir missnöjd med – då har man hamnat helt fel. För vi talar i termerna väloljat maskineri här. De har förfinat sitt sound; det är tungt och svängigt, och nuförtiden går det faktiskt att höra sången tydligt, vilket inte alltid var självklart i början.
Hela albumet Sagor skulle avverkas, vilket innebar en hel del låtar som sällan spelas live. Trots nedstämda instrument och tjockt med fuzz var ljudbilden knivskarp. Vi bjöds på guldkorn som Gigantos, El Monstro och Tale of Squidman. När introt till Vermillion Sky drog igång med sina tv-spelsljud förstod vi att kvällen rymde mer än bara jubileumsplattan – vi får hoppas på en dedikerad 10-årsturné för det albumet i framtiden!
Deras cover på Kents Pärlor är numera ett givet inslag och publiken sjöng med för fullt. Från konceptalbumet Earth (2019) fick vi även den mäktiga Creature of Doggerland. Jag kan minnas fel, men jag tror att det var Cactus som fick avsluta kvällen – eller körde de Äppleträdet också? Någon med bättre minne får gärna flika in.
Men för att nu sammanfatta gjorde Gaupa stort intryck med sin inlevelse och utstrålning – ett band att hålla ögonen på. Skraeckoedlan levererar som vanligt en rejäl ”doos” doom med humor och fantastiska låtar. Sämre lördagar kan man definitivt ha.
