DEN NYA TRIUMFBÅGENS ARKITEKT – historisk skildring

Klicka på bilden, för att se hela bilden

År 1982 utlyste Frankrikes president François Mitterrand en internationell arkitekttävling för att skapa ett monument som skulle fullborda den historiska axeln i Paris – en linje som sträcker sig från Louvren genom Place de la Concorde, Champs-Élysées och Arc de Triomphe vidare ut till La Défense.

Tävlingen vanns oväntat, och säkerligen med viss skepsis, av den danske arkitekten Johan Otto von Spreckelsen (1929–1987), tidigare mest känd för fyra kyrkor i Danmark och sitt eget hus, något pressen inte kunde låta bli att hånskratta åt när de granskade hans “meriter”.

Hans förslag blev det enorma byggnadsverket Grande Arche de la Défense, en öppen kub i betong, stål och glas, cirka 110 meter hög, 107 meter bred och 112 meter djup. Byggnaden fungerar både som kontorshus och monument och symboliserar ett “fönster mot världen”, en modern avslutning på den historiska stadsaxeln.

Regissören Stéphane Demoustier guidar oss in i Ottos värld med fingertoppskänsla. Vi kliver in i 80-talets Paris, där cigarett- och Gauloisesröken ligger tät, datorerna precis gjort sitt intåg på arkitektkontoren och konservativa blickar höjs. Claes Bang gestaltar Otto med kompromisslöshet och innerlighet, vilket låter oss känna både hans passion och frustration när han navigerar mellan byråkrati, fransmän och den politiska verkligheten.

Hans liv och relation med Liv (Sidse Babett Knudsen) utgör en känslomässig motvikt till projektets massiva skala; hon balanserar hans brister och naivitet, men bara till en viss gräns, och skapar en nära, personlig dimension mitt i kaoset av byggkranar och cementdamm. Att Claes Bang tidigare medverkat i geometriskt laddade filmer som The Square av Ruben Östlund gör upplevelsen ännu mer underfundig.

Filmteamet har gjort ett mästerligt arbete med att återskapa Paris 1982: tidstypiska bilar och gatubilder, affärsfasader, reklamskyltar, kostymer och rekvisita, allt för att ge en levande känsla av tiden.

Triumfbågen, Grande Arche de la Défense, byggs upp genom en sömlös förening av fysiska modeller och subtila CGI-effekter, ett hantverk så precist att publiken knappt märker var verkligheten slutar och filmens illusion tar vid. Kubens exakta proportioner, de handplockade bitarna av Carraramarmor som skimrar från blått till rosa i solens sken (på grund av dess nitrat, fick jag lära mig) och glasets osynliga fogar blir symboler för Ottos perfektionistiska vision.

Orgeln i hans kyrka i Danmark speglar kubens struktur: organisten i centrum, mänskligheten i fokus, precis så som besökarna i Paris ska uppleva byggnaden.

Mitterrand, underbart gestaltad av Michel Fau, följer byggplatsen personligen och blir Ottos allierade, nästan vän, i kampen att förverkliga visionen. Det är ett nästan poetiskt löfte från Otto till presidenten: ingen kompromiss på marmor, glas eller proportioner, projektet måste fullföljas. När valet sedan skiftar och byråkratin tar över får Otto allt mindre kontroll, medan hans vision fortsätter stå som en lysande symbol för mänsklig ambition och arkitektonisk perfektion.

Den nya triumfbågens arkitekt är mer än en historisk skildring. Det är en berättelse om idealism, kompromisser och passion, där relationer, vision och stadens själ flätas samman. Kuben blir inte bara ett monument, den blir en symbol för hur visioner kan överleva politik, tid och mänskliga svagheter, och hur en relativt okänd arkitekt plötsligt hamnar i centrum för både internationell uppmärksamhet och personlig prövning.

Värt att ta med sig, oavsett konstform: En mästares verk tål inga kompromisser. När visionen väl är formad bör lekmän stå tillbaka och låta den tala, varje ingrepp riskerar att förminska det som redan var fulländat.