Klicka på bilden, för att se hela bilden
Amaranthe har gjort det med både Beyond the Black och Dragonforce tidigare. Gjort doublefeature-turnéer, alltså. Och nu är det dags igen. Denna gång har svenskarna gjort gemensam sak med holländska Epica medan dessa i sin tur har varit ute en Europavända med finska Apocalyptica för några år sedan.
Så nog låg det nära till hands att Amaranthe och Epica också slog ihop sina (turné)påsar någon gång. Och här är vi nu, samarbetet är ett faktum. Vilket visade sig vara lätt att applådera denna kväll. Inte minst för att banden har sina gemensamma nämnare – de är båda melodiösa metalband med kvinnliga frontfigurer – alltmedan deras sound uppenbart skiljer sig åt. Amaranthes oftast upptempoladdade electrometal står i tämligen bjärt kontrast mot Epicas mäktiga symfonimetal, men inte mer än att skillnaderna likväl kan locka fans till det andra lägret.
Som bonus fanns dessutom Charlotte Wessels på plats i egenskap av supportakt. Wessels har i sin tur ett förflutet i holländska Delain, men är numera soloartist. Vi talar högst kompetent och duktig sångerska här med en pipa som lever upp till det den pampiga symphonic metalgenren kräver.
Det har för övrigt Simone Simons också. När ”hennes” Epica äntrade Poolens scen tämligen exakt på utsatt tid tio minuter innan 20.00 sattes omgående tonen. Bokstavligt talat. För i likhet med så vet varje kännare av bandet att Simone Simons har en knäckande röst som kanske inte överträffar Nightwish ex.vokalissa Tarja Turunen, men väl i bästa fall kan hon onekligen släpa henne i hasorna.
Redan i medelsnabbt galopperande öppningsnumret Apparition visade Simons vad hon gick för. Medan ene gitarristen Mark Janssen representerade det grova omgående med sitt growlande plockade sångerskan fram sin mest klara röst utan att för den skull sikta mot de allra högsta tonerna, och kontrasterna som förmedlades var förstås på sedvanligt sätt när motsatser krockar effektfulla.
Detta följdes upp av Cross the Divide, en tempofylld skapelse där inte så lite vibbar av Nighwish tog över sinnet. Mer av samma vara skulle följa. Som Fight to Survive och The Grand Saga of Existence, ett storslaget stycke som innehöll både catchiness och lugnare partier, som gav intrycket av en symfoni, modell mini.
Cry for the Moon i sin tur, är en relativt tidig skapelse, som blivit något av ett paradnummer för bandet. Inte så konstigt, denna kväll, och får man förmoda, alla kvällar på scen är det här något av det mäktigaste Epica har skapat. Graden av pampig skönhet går liksom inte att underskatta.
Fast sextetten kan förstås ta ner alltihopa till en skör nivå också. De för det förvisso inte ofta, men det händer. Första versen i vanligtvis tämligen tunga Unleashed hade denna kväll fått en akustisk behandling värd namnet. Skört och känsloprunkande nyanserat, får man tveklöst notera.
Med detta sagt var kvällens gig med Epica det bästa jag skådat hittills. Enda invändningen är möjligen att just nyanserna tappades bort en del i den fullmatade ljudbilden och i alla fall inledningsvis inte levde upp till kraven på tydlighet och nyans fullt ut.
Men vad är det nu man säger? Även solen har sina fläckar. Fast jag vill lova att inte många kunde ses under giget i Poolen i tisdags. Det här var riktigt starkt. Men så är kompetensen på alla fronter också så självklar den kan vara
Så där hade onekligen Amaranthe något att bita i. Samtidigt vore det synd att påstå att jag var direkt orolig för någon dipp. För jag vet inte hur länge nu som det här hetsigt gänget levererat spelningar av det imponerande energiska och samtidigt galet samspelta slaget. Sedan har förstås nästan varenda låt kvaliteter som går under etiketten hitpotential in absurdum.
Mången popartist hade gärna önskat att de haft ett sådant lager ”bangers” som dessa flitigt turnérande göteborgare, och mycket riktigt gick de på knock direkt med ett knippe sånger som var garanterade att addera tändvätska åt en publik, som den på plats på Poolen. En publik med förväntningar, alltså. Och hårdpumpande electrometalalster som Fearless, Digital World och Damnation Flame, hämtad från senaste verket, 2024 års The Catalyst.
Och på tala om sistnämnda. Endast tre spår från detta album avverkades i tisdags. Synd, får man nog säga. Med tanke på hur stark helheten är. Detta skall jämföras med föregångaren Manifest från vilken hela sex spår hämtats. Och inget ont i det i och för sig, men Boom!1 hade åtminstone jag utan vidare kunnat leva utan. Förutom en ok refräng består denna sång mest av stillastående och growlande, och growl ska aldrig vara huvudnummer. Någonsin. Åtminstone inte i min bok. Det blir helt enkelt för enahanda.
Men som sagt, även solen har sina fläckar. Vilket inte är mycket att säga om. Inte när resten av repertoaren är så gedigen. The Catalyst från ovannämnda fullängdaren med samma titel lär till exempel bli en given livefavorit inom en snar framtid. Den må ha ett blytungt beat, men melodin är så in i helvete catchy att allt ter sig väldigt naturligt.
Samtidigt gifter sig Elize Ryds och Nils Molins röster på ett nästan sömlöst sätt. Jag kan sakna den sistnämndes föregångare Jake E. ibland, men Molin är verkligen lysande, hans rena bett i pipan imponerar alltid oavsett om han sjunger med Amaranthe eller Dynazty.
Med detta sagt, ett electrometalband kan inte leva på speed allena. Även softare saker måste få finnas, och en knappa halvtimme in i konserten kom svaret på alla eventuella böner i form av Crystalline, en tvättäkta duett mellan Ryd och Molin, som gav motiverade rysningar längs ryggraden.
Samma sak kan för övrigt också sägas om Amarathine. Inget nytt med det för kännare av bandet i och för sig, men det vankades en annan version än den vanliga denna afton. En avskalad sådan där gitarristen Olof Mörck fick glänsa vid keyboarden med en smula klassiskt doftande toner innan Ryd steg fram och varsamt sjöng fram lyriken fram tills Molin kom in i bilden för att ta hand om vers två med resten av bandet och förde sången vidare mot välbekanta elektrifierade metalmarker inklusive den där välbekanta korta growlingsnutten.
Med detta sagt har det härmed blivit dags att summera tisdagens övningar på Poolen, och vad mer finns egentligen att tillägga än att det var en valuta gavs för biljettpengen. Med redig bonus. Det var två eller snarare tre akter som alla bjöd till och levererade med emfas.
Överlag var det här en tillställning där alla medverkande bjöd på gedigen, tajt och storslagen metal med både de professionella spjällen och känslospröten ute. Det handlar som sig bör om stora gester i en storslagen musikalisk omgivning. Så ska den musikaliska slipstenen dras, helt enkelt. Särskilt när alla spjällen står vidöppna som i detta fall.
