SIRAT – mycket western över storyn

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sirât betyder ”vägen” eller ”stigen”, och i det här fallet åsyftas den bro i islamisk tro som förbinder paradiset och helvetet; en bro som enligt en inledande text är smalare än ett hårstrå och skarpare än ett svärd.

är en spansk-fransk film i regi av fransmannen Oliver Laxe, som även varit med och skrivit manus. Det här är något så ovanligt som en drama-thriller om ravepartyn i södra Marocko. Det låter förstås lite illavarslande, jag menar, kom igen, rave, vem orkar med sådant?

Tack och lov är det inte mycket rave i den här filmen, det är avklarat redan i inledningen. Istället visar det här sig vara en film som närmast kan liknas vid en western.

Sergi López, som är den ende professionelle skådespelaren i filmen, spelar Luis, som anländer tillsammans med sin lille son Esteban (Bruno Núñez Arjona) till en ravefest i Nordafrika. Luis letar efter sin dotter, som har försvunnit. Han tror att hon fortfarande är i livet och att hon reser runt till olika ravefester.

Militär dyker upp och avbryter festandet. En grupp udda existenser planerar att ta sig till en annan fest som ska hållas långt, långt bort – på andra sidan ödemarker och öken. Vägen dit är farlig. Luis och Esteban vill följa med det här lilla gänget, men det går gänget inte med på. Dessutom kör Luis en mindre bil som knappast lär klara resan – de andra kör lastbilar. Luis vägrar lyssna på dem och följer efter ändå. Det blir en strapatsrik resa, självklart blir Luis och Esteban vänner med ravegänget efter ett tag trots en inledande fientlighet. Resan blir alltmer dramatisk och ångestfylld.

Sirât får mig att tänka på främst två filmer – tillåt mig att korrigera mig: fyra filmer. Jag tänker på Fruktans lön från 1953, en film som bygger löst på en roman, och på John Fords Förföljaren från 1956 – men eftersom det finns ytterligare två versioner av Fruktans lön: Sorcerer från 1977 och Netflixfilmen från 2024, blir det fyra filmer.

Jag kan även lägga till ytterligare en film: inget av det som händer i sista akten i hade hänt om de hade sett En iskall i Alexandria. Men som sagt: det är mycket western över storyn. Tänk en stadsbo från öst som tagit sig västerut för att hitta sin dotter som kidnappats av indianer. Han får tag på ett gäng garvade stigfinnare och sedan beger de sig iväg på en lång, farofylld färd.

Sergi López är alltså den ende skådespelaren i filmen. De övriga rollfigurerna görs av en samling riktigt udda existenser som Oliver Laxe rotat fram. Dessa medelålders människor spelar mer eller mindre sig själva och de har behållit sina riktiga namn eller smeknamn. En av dem är enbent, en annan saknar en hand. De ser alla härjade ut, de verkar ha levt ett hårt liv och de är sannolikt marinerade i droger. Samtliga övertygar i rollerna och det hela känns nästan dokumentärt.

Filmen har vunnit ett flertal priser, däribland Juryns pris i Cannes. De två hundar som förekommer i filmen tilldelades varsin Palm Dog i Cannes. Sirat är Oscarsnominerad till Bästa internationella film och för Bästa ljud.

Det dröjer över 30 minuter innan filmtiteln visas.

Det här är en bra film med flotta afrikanska scenerier. Ett par tragiska incidenter på slutet tyckte jag dock var mer ofrivilligt komiska än dramatiska.