Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det vore synd att påstå att Miriam Bryant hade hunnit bli särskilt känd innan sin medverkan i Så mycket bättre 2015, men därefter blomstrade karriären. Hon blev en av de som verkligen gynnades av att synas i ett brett program för hela den musiktörstande familjen. Det finns en tid som relativt okänt namn och en annan efteråt. Tolkningarna av Sven Bertil Taubes Ett sista glas och Niklas Strömstedts Sista morgonen var succéer som brjekade på bred front.
Resten är historia. Idag lite drygt ett decennium senare är sångerskan ett väletablerat namn, som fyller diverse etablissemang med en tämligen diversifierad krets av fans.
Som i torsdags då hon drog in med sitt band i Slagthusets utsålda salong med sin opluggade show och bjöd på lägereldsstämnng med mysssoffa och soft belysning som krydda åt den trevnadsbejakande helheten.
Och nu kan jag ju inte direkt jämföra med hur hon ter sig med all elektricitet inpluggad, men alla som sett hennes själfullt personliga, men ändå trogna version av Queens The Show Must Go on på Polar Music Prize förra året vet att hon alltid mer eller mindre bär känslospröten utanpå skinnet.
Så också i opluggad form. Som i torsdags, och tonen sattes omgående med Inte tillsammans (Find You) som i sin tur närmast omärkligt övergick i Ditt fel och fortsatte med känsloladdade pianoballaden Avundsjuk på regnet.
Å andra sidan är allting med fröken Bryant känsloladdat. Inte så konstigt kanske med tanke på att väldigt mycket i repertoaren avhandlar hjärtesorg, att komma över den samma, ilska, förlåtelse och att hitta ut på andra sidan i någolunda helt skick. För så är det med kärlekens irrvägar, väldigt mycket är förvirrande och gör ont.
Sedan finns det förstås nyanser i helvetet också. I lätt hip hopiga balladen In kom en ängel möts två kantstötta själar som hittar varandra. Verkar det i alla fall som. Så slutet gott, alltidg gott. Eller något ditåt.
Fast ingen sång från kvällens låtlista hade samma villkorslösa ton som And I Love You so. Men den var förstås inget Bryantoriginal, utan en sång av Don McLlean, mannen bakom American Pie, ni vet.
I mellansnacket avslöjade Bryant att det var meningen att hon skulle sjunga den på basistens bröllop en gång i tiden, men när ”The bride to be” dumpade sin fästman blev det noll och intet av den saken. Så kan det gå.
Sedan precis som många andra artister har Bryant en förmåga att låna från olika genrer utan att direkt tappa bort sin egen stil. Ge upp igen hade till exempel en hyfsat tydlig gospeltouch mitt i allt, och aldrig tedde sig väl vokalissan så popig som i luftigt sköna popdängorna Regnblöta skor och Santiago.
Dessutom går det inte att komma ifrån att avskalade upptemposaken Magiker var en cool rytmisk sak, som stod ut ganska tydligt vid sidan av allt annat man bjöds på.
Och på tal om just det här med att stå ut. Bryant är definitivt inte någon som utstrålar mellanmjölk. Tvärtom ter hon sig ganska kaxig, men eftersom hon samtidigt är fullständigt öppenhjärtig och definitivt charmig köper man ändå hela paketet
Skål är man benägen att utbrista. Och mycket riktigt fick covern på Sven-Bertil Taubes Ett sista glas avsluta denna hundra minuter långa konsert.
Ett fint slut på en konsert, som visade huvudpersonen från sin bästa sida i all sin varierande prydnad, får man säga. Allt blev tydligare i en icke elektrisk skrud. Beslutet att göra en opluggad turnévända ger så här dagen efter giget intrycket av att ha varit ett mindre genidrag.
För inte nog med att Bryant och hennes uttrycksfulla och lite mörka röst kom fullt ut till sin rätt denna kväll, kvartetten musikermannar bakom ”chefen” mixade sin professionalism med lekfullhet på ett sätt så man inte kunde annat än applådera glatt för sitt inre.
