HAMNET – historien om unge Shakespeare är stark för att den bara ber oss känna sorgen, inte förstå den.

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att ge sig på en film om William Shakespeare är att direkt sålla agnarna från vetet. Redan där tappar många intresset. Hans språk upplevs ofta tungt, kanoniserat och svårtillgängligt. Mitt lånekort på biblioteket bekräftar fördomen, det är pinsamt tomt på Shakespeare. Som vi kommit överens om att inte umgås, åtminstone inte där.

Kanske är det just därför Hamnet (ja, namnet är rättstavat, jag återkommer till det) träffar så oväntat rätt. Filmen visar nämligen en helt annan bild än den förutfattade: här är William (Paul Mescal) ung, kärlekskrank och högst normal. Ingen ikon. Ingen piedestal. Bara en människa.

Han svärmar för Agnes, traktens halvt mytiska helare, omgiven av rykten om ”häxkonster”. Det är genom henne berättelsen bärs. Huvudkaraktären är inte William, utan Agnes, gestaltad med lågmäld, vacker intensitet av Jessie Buckley. Filmen är egentligen hennes sorg och hennes kamp för att hålla ihop familjen efter att sonen Hamnet dör i pesten. William är närvarande, men mer i periferin av hennes smärta.

Först i slutet blir William den Shakespeare vi känner. Då möter vi honom inför en stående publik vid premiären av Hamlet. Här finns inga sittplatser, bara människor tätt sammanpressade av förväntan. Fram till dess arbetar han med sin bror och far i handskmakeriet. Han får bannor, framstår mer som en son som inte riktigt duger än som ett blivande geni. Regissören Chloé Zhao leder oss medvetet bort från myten om författaren och in i vardagen före odödligheten.

Namnen Hamnet och Hamlet är ingen poetisk konstruktion i efterhand. Shakespeares son hette faktiskt Hamnet, Hans andra barn hette Susanna och Judith, tvillingsyster till Hamnet. På 1500-talet användes Hamnet och Hamlet i praktiken som utbytbara stavningar av samma namn. Filmen låter denna språkliga glidning bli existentiell: barnet som dör och karaktären som föds. Hamnet/Hamlet. Sorgen som inte kan räddas men som kan förvandlas till berättelse.

Och sorgen tar olika vägar i denna berättelse. Agnes bär den öppet, rått och utan skydd. William begraver sin och omvandlar den till ord som andra kan känna igen sig i. Den kontrasten bär berättelsen: två människor, samma förlust, helt olika sätt att överleva.

Det finns en anakronistiskt blinkning, som när William crawlar i sjön (inte direkt 1500-talets simsätt), men det känns medvetet, allt för medvetet för att vara en miss. Kanske en påminnelse om att berättelsen inte är ett museiföremål, utan något som talar till oss här och nu.

Det som gör Hamnet så stark är att den inte ber oss förstå sorgen. Den kräver bara att vi känner den. En återhållen, stillsam och förkrossande skildring av kärlek, förlust och hur skapande ibland inte är ett val, utan det enda sättet att fortsätta leva.

Ord tolkat och förmedlat av mästare. Kanske är det dags att damma av mitt lånekort, besöka biblioteket igen och ge William en chans. Först försiktigt, med en tunn bok, utan ambitionen att förstå allt men med viljan att känna något nytt.