Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Bazl LuhrmanN
Dokumentär med Elvis Presley
Premiär: 2025-02-27
Betyg: 3
EPiC: Elvis Presley in Concert. Elvis Presley i Las Vegas är inte bara myt, det är en industri. Mellan 1969 och 1976 gjorde han över 600 spelningar på International Hotel (senare Las Vegas Hilton). Ofta två shower per kväll, ibland till och med tre, fem dagar i veckan. En konsert var runt 60–80 minuter, tajt, intensiv och utan utfyllnad. Biljetterna låg då kring 10–15 dollar (vilket motsvarar ungefär 800–1.200 kr i dagens penningvärde).
Filmen EPiC: Elvis Presley in Concert gör skäl för titeln. Ungefär 80 % av materialet har aldrig visats offentligt tidigare, och för fansen är detta rena våta drömmen: bakom kulisserna, repetitionerna, nerven före show, och Elvis ger järnet varje kväll enligt devisen: publiken är här för första gången – då ger vi allt.
Detta märks också på hans viktnedgång. Han gick faktiskt ner i vikt, han kunde tappa flera kilo efter varje konsert. Det säger en hel del om den intensitet han hade som artist, och som han själv ofta återkommer till: underhållare,” Jag är underhållare.”
På scen är han den ultimata stjärnan, ikonen, idolen som aldrig vill göra någon besviken. Han improviserar, pellejönsar och byter låtar på volley ur en katalog på över 450 låtar (nästan allt skrivet av andra).
Storbandet kompar. Bandet svettas. Jag skulle inte bli förvånad om det var här The Muppet Show hämtade inspiration till trummisen Animal. Likheten med Ron Tutt är slående, det ser ut som att trumsetet ska explodera efter varje show.
Vid kanten står kören som en glansig fond. Synkade, nästan överdrivet fogliga, Man får intrycket att de är rädda för att hamna på avbytarbänken? Men publiken jublar och underkläder flyger upp på scen, han hade kunnat fylla ett helt varuhus med dem. Tänk i återbrukstidens anda-autentiska Elvis-minnen. Lätt använda. Finns i alla storlekar. Mer merchandisepotential än någon någonsin kunnat drömma om.
Men filmen visar också en mer sökande Elvis: viljan att göra “riktiga” filmer istället för de smöriga löpandeband-produktionerna i Hollywood, längtan efter ett privat familjeliv och en artist som hålls opolitiskt neutral (Vietnam nämns aldrig). Här skymtar också Colonel Tom Parkers kalkylerande hand: Vegas gav kassaflöde. Turnéer utanför USA blev aldrig av, trots att världen låg öppen.
Under den här tiden fanns det även antydan till schism i USA: Elvis eller Beatles. Radiokrig, lägerbildning, affischer på väggarna. Elvis tog det med ro.
Det rörde honom inte i nacken. Tvärtom: han körde Beatles-covers och gjorde ett snyggt nummer av Back in the U.S.S.R. Hans kapacitet var näst intill gränslös. Han var en som diamantprydd jukebox.
Tekniskt är filmen slående: klarheten i bild och ljud är närmast enormt bra, och helheten känns som om Elvis dröm om att turnera världen runt till sist får liv, om än i filmform. Det här är mer än en konsertfilm; det är en emotionell resa där energi, glädje och sårbarhet samexisterar.
Men: är du inte fan blir det mer ett intressant kulturhistoriskt dokument än en uppenbarelse. Man imponeras men blir inte nödvändigtvis omvänd.
Slutsats: Är du Elvis-fan – måste ses. Är du “normalintresserad” – helt klart sevärd.
