Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hej hå på böljan den blå är jag benägen att utbrista. Visserligen har Visions of Atlantis ända sedan bildandet 2000 varit mest kända som ett symfoniskt metalband, men i och med releasen av de starka systeralbumen Pirates och Pirates II – Armada 2022 respektive 2024 har pirate metal blivit etiketten och melodin för dagen.
Samtidigt får man nog säga att kvintetten fått något av en nytändning i och med detta. I alla fall musikaliskt. Men inte bara där om nu sanningen ska fram, listframgångar både i runt om i Europa och i USA är präktiga bevis på detta.
Synd bara att det inte gett utslag överdrivet mycket rent publikmässigt, om än alls. På det blygsamt rymliga Hotel Cecil i tisdags hade endast uppskattningsvis 200 personer löst biljett. Således var man inte i närheten att sälja slut på de 350 biljetter som fanns tillgängliga.
Vilket förstås inte kan betecknas som något annat än synd och skam. Och uselt, för övrigt. För österrikarna har onekligen såväl rutinen som talangen och förmåga att skapa musik som kan konkurrera med storheterna i den symfoniska metalfåra där en kvinna oftast frontar
Och på tal om det där med kvinnor. Eller rättare sagt kvinnan det handlar om. Namnet är Clémentine Delauney, och här har vi någon som onekligen gör både intryck och avtryck. För visst är det här en förtjusande classy frontkvinna som förutom uppenbar skönhet och karisma är i besittning av en röst som mycket väl kan ta de höga tonerna utan problem, men oftast likväl väljer att sjunga i de lägre registren.
Knappast den vanligaste taktiken för de som kan ta tonerna åt det håll de vill när helst de önskar, men i det avseendet skiljer sig fransyskan från de flesta av sina kvinnliga kollegor. Det handlar on en sorts less is more-inställning även om helheten teer sig pampig, helt enkelt. För bästa effekt, inbillar jag mig. Men det funkar. För när vokalissan avtäckte en vacker falsett i refrängerna till Melancholy Angel var det bara att kapitulera. Då var inte utan man rös av vällust.
I eldfängda upptempo-anthemet Hellfire satsade frontkvinnan uppenbarligen mer på de höga tonerna. För att det passade sången, inte för att visa att hon kunde. Samtidigt tedde sig helheten precis lagom, och det är inte menat som ironi eller något negativt Ni förstår säkert vad som avses.
Fast nu är ju inte Delauney ensam om att fronta det här bandet. Som sällskap där längst fram på scenen har hon ständigt Michele Guaitoli, en röststark italienare med såväl känsla som stuns och nyans i pipan, som kompletterar sin kvinnliga kollega med den äran. Få om ens någon på plats denna kväll skulle säga emot mig i detta avseende. Powermetalesset Mercy och dramatiska Tonight I’m Alive med tillhörande smått dansanta refräng var bara några exempel på detta.
Så visst, Delauney och Guaitoli må vara där på lika villkor, men som alltid i de här sammanhangen är det givet att det är kvinnan som är stjärnan, vars allas ögon dras till. Just därför känns det extra viktigt att uppmärksamma de tre duktiga österrikarna som trakterar instrumenten i bakgrunden. De må hålla tämligen låg profil, men det är dom som bygger en stabil grund att stå för för det bygge som stavas Visions of Atlantis.
Någon keyboardist är dock inte med bland dessa tre. Förmodligen på grund av tajt ekonomi. Vilket betydde att Delauneys enda renodlade solonummer, känsloladdade pianoballaden Underwater ackompanjerades av enbart inspelat pianolir initialt. Lite trist, får man väl säga. Men money talks, som det heter.
Eller bristen på domsamma i det här fallet. Hur som helt är det en ledsam utveckling att så många band ser sig nödsakade att dra ner på det mänskliga inslaget i dessa dagar.
Fast om en upplevelse känns stark, gedigen, underhållande – lägg själv till valfritt adjektiv – så är det lätt att ha överseendet med en sådan sak. Faktum är att Visions of Atlantis visade sig vara en en oväntat tajt och väloljad enhet. En enhet som dessutom präglas av seriositet och stora känslor för det de sysslar med.
Vad mer? Jo, repertoaren denna afton bestod med endast ett undantag av alster från ovannämnda Pirates-verk. Alltså av idel goda melodier att (pirat)dö för. Så vad finns det inte att gilla?
För egen del får Visions of Atlantis med andra ord gärna gärna komma tillbaka till våra breddgrader när som helst, och det kanske de gör också. För som det heter i en av sångerna mot slutet; Pirates Will Return.
