Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det var en god vän som initialt introducerade mig för Powerwolf. Tiden var november 2019 och platsen var Köpenhamnska Amager Bio, och det var naturligtvis utsålt. För vem kan i längden motstå ett metalband som blandar lyrik om monster, religion, död och blod, och samtidigt aldrig gör avkall på starka melodier och catchy refränger? Nej, precis. Så det var väl på tiden att även undertecknad fick uppleva detta band i sitt esse i det större formatet utanför festivalcirkusen och bli smått imponerad
Men om vi nu rullar fram bandet till våra dagar och premiären för årets Wake Up the Wicked-turné, så får man nog säga att kvintetten har steppat upp ytterligare en nivå sedan sist.
Rent effektmässigt har sällskapet arbetat mycket med bilder. Pyrotekniken har de till skillnad från, låt säga Sabaton, lämnat därhän. Istället har krutet – så att säga – lagts på bildspelen på fonden. De ständigt skiftande skräckinjagande varulvsmonstren i ett knivskarpt medeltidsdofande fantasylandskap ser inte bara skamlöst flotta och dyra ut, de bidrager även starkt till stämningen lyriken i gängets texter framkallar.
Sedan överlag ter sig årets show som något av den tämligen välregisserade sorten där det generösa mellansnacket av kraftfulle sångaren Attila Dorn allt som oftast predikade heavy metal-broderskap och att musiken ifråga även är mer än musik, den är religion också.
Extra plus här för sidekicken, duktige keyboardspelaren Falk Maria Schlegel, som inte bara adderade tjusiga keyboardmattor till ljudbilden, utan även fick agera antingen cool lustifik figur rent allmänt eller inspirerande publikpåhejare.
Fast musiken var förstås i vanlig ordning det viktigaste, och vad gäller setlistan, så kan det vara värt att notera att hela fem nummer hämtats från senaste albumet, 2024 års Wake Up the Wicked. Inget konstigt med det, förstås. Däremot är jag lite förvånad över att 2023 års föregångare, det minst lika starka Interludium totalt ignorerats. Men vad är det nu man säger, man kan inte få allt. Vad man däremot bjöds på initialt var i tur och ordning speedade Bless `em With the Blade, relativt tidiga Armata Strigol och Sinners of the Seven Seas, tre, får man väl säga, rätt typiska Powerwolfalster.
Bandet har liksom aldrig någonsin övergivit sin förkärlek för mäktiga ljudbilder och melodistarka saker med refränger som sitter. Fast visst hade Sinners of the Seas kunnat ges bort till senare års Visions of Atlantis. Piratvibbarna var nämligen tydliga här, och då avses förstås på bästa seriösa sätt.
Gardera även med avslutande extranumret Werewollves of Armenia i detta avseende. Visst, det mörkt gotiska gick inte att komma ifrån, men nog gick det att känna piratnerven här också. Även om den förvisso inte hade något att göra med lyrikens varulvstema.
För övrigt är det nästan osannolikt hur många catchy dängor Powerwolf har på lager såhär tio studioalbum in i karriären. Inte alls överraskande då att favoriterna därmed också var många i torsdags. Den vitsigt betitlade Demons are a Girl´s Best Friend går till exempel aldrig att förbigå.
Eller för den delen den uppenbart ekivoka Resurrection by Erection. Här förenas återuppväckande av döda med kopulerande, Djävlulen och änglar som utlovas att utföra fellatio. Halleluja, som det heter i texten.
Övriga favoriter denna afton? Ja, vad sägs om dramatiskt mäktiga Dancing With the Dead, lika tralliga som episka Joan of Arc och den takfast storslagna kampsången
Med andra ord är det både roliga och upplyftande att Powerwolf växt så pass snabbt på senare år. Dessutom har vad som krävs för att växa ytterligare, Vilket de onekligen visade denna afton.
Fast ska vi nu vara ärliga var det givet att evenemangets två special guests, vårt eget Hammerfall och italienska Wind Rose också hade hjälpt till att fylla K.B. Hallen. Samtidigt, när krutröken väl lagt sig hade alla på plats fått uppleva en stark trippelmeny, som gav god valuta för biljettpengen och diversifierad mersmak för alla vänner av melodiös metal av diverse sort.
