GRANNFEJDEN – kan signalera buskis, men visar sig vara en bitsk satir

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Grannfejden, manus och regi av Ulf Malmros kan vid första anblick signalera buskis. inte minst på grund av titel och trailer, som nästan antyder fars à la Åsa-Nisse men visar sig snart vara något helt annat: en bitsk satir om småborgerlighet, makt, utanförskap och vårt behov av att hitta någon att sparka nedåt på. Det här är komik med ett allvar i botten, en dramakomedi snarare än lättsam folklustighet.

Berättelsen utspelar sig i ett fiktivt värmländskt villaområde, och även om filmen spelades in i Rönninge, i närheten av Stockholm, är dialekterna, mentaliteten och karaktärerna tydligt rotade i Värmland, regissören Ulf Malmros egen hemmaplan. Det märks i små detaljer: den förljugna gemytligheten, den passivt aggressiva artigheten och behovet av att upprätthålla bilden av den lugna, välfungerande byn där alla ”känner alla”, samtidigt som allt i grunden handlar om prestige, revir, kontroll och yta.

I centrum står Harry Flodman, spelad av Robert Gustavsson. Han är bygdens självklara syndabock – byfånen – ansedd som lågbegåvad, ensam, hembrännare och djurplågare. Det mesta visar sig vara ont rykte och kollektiv projicering; ja, hembränningen är sann, men allt annat är byns behov av en slagpåse.

Samtidigt utnyttjar alla gärna hans praktiska färdigheter. Gustavsson gör något ovanligt återhållsamt här: han spelar inte över, gör ingen buskisfigur av Harry, utan låter honom vara lågmält klarsynt, vänlig och praktisk men utan sociala filter. Det gör honom till ett enkelt byte, och det är svårt att inte känna empati för honom. I den bemärkelsen finns ett tydligt släktskap med Hasse Alfredssons Den enfaldige mördaren: Stellan Skarsgårds byfåne som speglar samhällets brutalitet. Skillnaden är att Malmros väljer komedins väg, där Alfredsson valde det mörkt tragiska.

Mot Harry ställs den ofrivilliga hyresvärden, den pensionerade statsministern Stefan Karlsson, spelad med skön precision av Kjell Bergqvist. Han vill framstå som folklig och undvika rubriker i tidningen, helst bara leva lugnt på sin ”gård” – inte herrgård, det är viktigt att påpeka. Samtidigt bubblar ett annat jag fram: den före detta statsministern som är djupt mån om sitt eftermäle och hur han framstår i det lilla samhället. Kommunstyret fjäskar, bankstyrelsen bjuds på kräftskiva (utan paralleller till verkliga före detta statsminister på gård med bankstyrelseuppdrag) och bakom allt detta måste fasaden hållas intakt.

I kontrast till Stefans tillknäppta självcensur står hans fru Agneta, spelad av Ia Langhammer, som briljerar i rollen som filmens stora ”surkärring”. Med raspig röst och Svenskt Tenn-dekorerade fönsterkarmar sprakar hon av social ängslighet och moralisk indignation. Tillsammans bildar de ett gift par i ordets bästa dramatiska bemärkelse: ett välpolerat yttre med sprickor rakt igenom.

Parallellt löper historien om Hanna (spelad av Ida Hallquist), en misslyckad influencer som återvänder hem med svansen mellan benen efter att ha slampat runt i Stockholm, blivit utfryst och näthatad på Instagram.

Hennes syster Emma, gestaltad av Tuva Novotny, är mer jordnära och skoningslös och påtalar krasst: ”Influencer är inget yrke. Det är en diagnos.” Samtidigt är hon själv inte fri från hyckleri: hon ler sig in hos makten och går sängvägen med den korrumperade kommunordföranden för att säkra en fast tjänst. Ingen i den här filmen är riktigt oskyldig; alla deltar i spelet, bara på olika nivåer.

Harry Flodman saknar däremot spelets regler. När han torrt konstaterar: ”Varför kallar man det låna när man egentligen hyr pengar?” blir han filmens moraliska kompass. Han ser klart där andra krånglar till det för att rädda ansiktet, och det är också därför han blir farlig för omgivningen. De verkliga blådårarna sparkar nedåt på honom för att själva känna ett ögonblicks värde, innan de går vidare till nästa sociala ritual, nästa kräftskiva, nästa mediala fernissa.

Som en extra metakommentar har Malmros smugit in små blinkningar till sina tidigare filmer, bland annat T-shirten ”Miss Motor” på den gravida Madde med referenser till Smala Sussie, och T-shirten ”The Royal Fanclub” som Harry bär i några scener.

Det är kul kuriosa, men också ett sätt att knyta ihop hans återkommande teman: Värmland, utanförskap, sociala hierarkier och den tunna linjen mellan värme och grymhet. Malmros balanserar berättelsen skickligt utan effektsökeri, och filmen håller för eftertanke; under skratten döljer sig en nästan obehaglig betraktelse över hur gärna vi skapar byfånar för att slippa se oss själva, där det äkta ställs mot ytan och det är ytan som gång på gång avslöjas som tom.

Visst är det så att alla behöver något, och som Harry själv säger när han utför ett underbetalt uppdrag: ”Jag gör det inte för pengarna. Jag gör det för att jag behövs.” Robert Gustavsson har dessutom berättat att han hade sin bortgångne bror som förebild i gestaltningen av Harry, vilket ger rollen ytterligare lager av ömhet och sårbarhet. Hela ensemblen känns sammansvetsad, och det märks i resultatet.