Klicka på bilden, för att se hela bilden
Crime 101 är en intrikat historia. Den kan också beskrivas som en ”djup sak”, som min gamle far brukade säga. Men så bygger den också på en roman av amerikanen Don Winslow, en vida rosad och tungt prisbelönt herre som byggt sin karriär på att skriva kriminalhistorier med väl researchad tyngd och flerdimensionella karaktärer där den mörka sidan av mänskligheten är i fokus.
Något alla som har sett Oliver Stones utmärkta och bokstavligt talat grymma filmatisering av hans bok Savages kan skriva under på. För egen del kan för övrigt skamset konstateras att jag alltjämt ett drygt hundratal sidor kvar att avverka av 2024 års Stad i ruiner (City of Ruins), den avslutande boken i en trilogi om Danny Ryan, tidigare maffiasoldat, som försöker hålla sig på rätt sida om lagen i egenskap av Las Vegas bigshot med ännu större drömmar.
Men nu handlar det alltså om ett antal helt andra individer, vars liv flätas samman via diverse omständigheter. Här finns den sammanbitne Mike Davis, en anonym, men likväl notorisk, om än icke våldsam juveltjuv. som avser att satsa på en sista megastöt med sina kumpaner innan pensionen.
Här finns också den uppgivne, livströtte polisinspektören Lou Lubesnick, som med en dåres envishet predikar för sina kollegor hur nämnde juveltjuv ska ringas in. Sedan har vi dramats tredje huvudperson; namnet är Sharon Combs. Hon jobbar framgångsrikt med att sälja försäkringslösningar för de megarika, men förbises ständigt på den där utlovade, så hett eftertraktade delägarkakan.
Ja, också har vi slutligen Ormon, en bindgalen ultravåldsam MC-typ, som lejts att utföra ett juvelrån av Mikes uppdragsgivare när denne nobbar att ställa upp på just detta jobb grund av riskerna.
Mer behöver egentligen inte yppas om själva handlingen. Däremot bör verkligen betonas att det här är en utmärkt genomförd skapelse, Regin är tät, nervig och slickat tjusig, skådespeleriet överlag utmärkt och manuset av allt att döma trogen bokens litterära kvaliteter,
Ja, också imponerar fotot Los Angeles fångas väl både ur sin mest fascinerande och olycksbådande sida, och präglas av ett ständigt förförande skimmer. Looken påminner för övrigt inte så lite om Michael Manns slickade alster.
Tänk alltså i termerna Collateral och kanske framförallt Heat, så framträder troligen en rättvis bild av vad manusförfattande regissören Bart Layton varit ute efter. På samma sätt skildrar Crime 101 precis som just Heat diverse kantstötta karaktärer med fel och brister som hamnat i situationer de inte kan eller är oförmögna att ta sig ur.
På det hela taget ter sig det här helt enkelt som en vuxenthriller av en typ som inte görs särskilt ofta längre av Hollywood, ekot från 80- och 90-talen är tydligt. Vilket är synd och skam. Men det händer trots allt ibland, och Crime 101 utgör således ännu ett exempel på det. Ett överraskande lyckat sådant dessutom. Det här är rent ut sagt en så in i helvete välgjord skapelse.
