WUTHERING HEIGHTS – tillför något nytt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Emily Brontës Wuthering Heights (1847) är en av de där romanerna som alla förväntas ha en relation till, oavsett om man faktiskt har läst den eller bara nickat igenkännande i något seminarium, med ett glas rödvin i handen. Den beskrivs gärna som litteraturhistoriens mest passionerade och destruktiva kärleksskildring: en mörk gotisk berättelse om Catherine Earnshaw och hittebarnet Heathcliff, en kärlek som förtär, förgiftar och spiller över i hämnd, klasshat och generationsöverskridande lidande.

En sådan berättelse som svårmodiga studenter, självsäkra kvasiintellektuella och, ja, även den manliga delen av rummet tycks ha en vag uppfattning om. Myten kring Brontës Wuthering Heights är så stark att den nästan står på egna ben. Behövs ännu en tolkning?

I Emerald Fennells film är det inte berättelsens struktur som bär tyngden, utan visualiseringen. Fennell driver historien till ytterligheter av konstnärlig frihet. Dekoren formar ett drömlandskap som för tankarna till Alice i Underlandet och den samtida filmen Poor Things, av Yorgos Lanthimos vars scenografi belönades med en Oscar. Här har det inte sparats på krutet: rummen är inte realistiska miljöer, utan psykologiska tillstånd, överraskande salonger fyllda med symbolik, där varje golv, varje tak och varje möbel målar upp karaktärernas inre värld.

När Catherine (Margot Robbie) kommer till den förmögne textilfabrikören Edgar Linton (Shazad Latif) och hans syster Isabella (Alison Oliver) kliver hon bokstavligen in i ett sagoslott, ett dockhus. I detta artificiella universum, där allt är Swarovskiförtrollande men samtidigt kvävande, rör hon sig genom salonger med sidenklädda tapeter som skimrar, blodröda spegelgolv som polerar ljuset och kristallornament som sprakar i varje vrå.

Tjänarnas guldutsirade serveringsbrickor leder blicken vidare mot de uppstoppade djuren bakom glas, taxidermiska exemplar, alltså verkliga djur bevarade för utställning. Huset tycks viska: “Vi älskar livet, men du gör dig fantastiskt i en glaslåda också.” Skönhet och kuslighet samsas, och varje detalj är lika teatralisk och nästan absurd som världen själv.

Här kan Catherine aldrig vara fri, oavsett alla bakelser, sidentyger och gulddubblerat tidsfördriv. Kontrasten mot de karga hedarna vid Wuthering Heights, den vindpinade gården där hon och Heathcliff en gång var fria men fattiga, blir brutal.

Jacob Elordi som Heathcliff är rå, magnetisk och obehaglig. Hans kärlek är destruktiv, besatt och hämndlysten, utan romantiserande filter. När Isabella blint förälskar sig i honom tror hon sig finna en romantisk antihjälte, men blir i stället ett av filmens mest smärtsamma vittnesmål om hur romantiska fantasier kan bli livsfarliga. Hennes öde, utnyttjad och isolerad, speglar romanens mörka kärlekstema: det som ser passionerat ut kan i själva verket vara olika nivåer av våld.

Det mest fascinerande med Fennells tolkning är hur scenografin räddar filmen från att bli pretentiös. Utan denna visuella radikalitet hade den riskerat att bli ännu en korrekt men överflödig adaption. I stället kliver vi in i ett eget universum, ett avskalat, stiliserat Fornasetti-tempel där rummen speglar karaktärernas inre tillstånd. Produktionsdesignern Suzie Davies gör landskapen och interiörerna till aktörer i dramat, snarare än bakgrund.

Namnen i sig förför: Brontë, Catherine Earnshaw, Heathcliff, Wuthering Heights. Och Kate Bushs drömlika röst från 1978 gör sig påmind; hennes tolkning av Catherine som ett rop från andra sidan döden är en av pophistoriens mest träffsäkra litterära översättningar till musik. Emerald Fennells film rör sig i samma register: inte realistisk, inte diskret, utan drömsk, överdriven och intensiv.

Detta är ingen version för den som vill ha en “ren” Brontë-adaption. Men för den som vill se Wuthering Heights  förvandlad till ett gotiskt fantasilandskap, där scenografi, kostym och miljöer bär lika mycket berättelse som replikerna, är detta en film som verkligen tillför något nytt till en historia vi trodde var färdigberättad.

Här är kärleken inte bara destruktiv. Den är arkitektonisk.