Klicka på bilden, för att se hela bilden
Spock’s Beard är för tillfället ute på promotionturné för nya plattan The Archaeoptimist som släpptes i höstas. Det är bandets fjortonde album sedan starten 1992 och ska vi börja med att kategorisera är det ju i den mer melodiska progressiva rocken som de hamnar i. Det är långa svepande melodier och tunga riff och snygga sångstämmor. Självklart gör man fortfarande låtar som är tjugo minuter långa med allt som hör därtill.
Dock betyder inte det att man måste öppna albumet med nytt utan den melodiska At the End of the Day fick bli öppningsspår. Vår frontman Ted Leonard fick slita hårt i första hand med leadsången och ovanpå det gitarr och lite keyboard. Även om nu Alan Morse stod för de mest ekvilibristiska gitarrtonerna. Då Invisible hängde ihop med den förstnämnda blev det 25 minuter innan de överhuvudtaget sade något till publiken.
Men varför slösa bort tiden på mellansnack när man kan spela, så det blev en snygg version av Crack the Big Sky. Mycket keyboards av alla slag. Mäktig mellotron blandat med hammondorgel. Jaja, det var digitalt men ändå. Och ovanpå det medryckande poppiga stämmor. Komplext men ändå lättlyssnat.
Electric Monksom titel låter ju spännande och musiken var inte mindre intressant med massor med melodier och teman som avlöste varandra. Det var både intensivt och återhållsamt om vartannat. Det känns onödigt att analysera varenda del av musiken men On a Perfect Day hade ju även den en medryckande melodi. Lite halvskumma delar som bröt av så där lagom mycket. Snyggt med akustisk gitarr och poppiga toner på det.
Tjugo minuter är precis lagom och från nya plattan fick vi titelspåret The Archeaeoptimist. Hade vi hade gått på toa var den berättigade frågan från scen. För den som undrar vad det betyder är ordet en blandning och syftning av arkeologi och optimism. Som om det förklarar saken… Även den har ju alla ingredienser av progressiv rock som kan tänkas. Undrar om inte det ibland är lättare att spela krånglig musik istället för att göra tre-minuters poplåtar som måste stöpas i samma form. Här gör man som man vill, och kan blanda hur mycket och tokigt som helst om man skulle vilja det.
Tyckte dock att Walking on the Wind nog var den låt som ändå stack ut lite mer än de andra. Har så här långt i mitt skrivande inte nämnt några andra band som annars man annars associerar till men jag tyckte det här var mycket Yes över det. Den eminente basisten Dave Meros hade snygga och väldigt catchy basgångar. Kanske en släng av Gentle Giant i melodierna. Sämre förebilder kan man ha.
Vår frontman förkunnade att det var kvällens sista låt och Next Step, även den från nya plattan var full av spännande melodier och musikaliska utsvävningar. Något ska man hinna med under tio minuter. Eller hur lång den nu var. Efter detta tackade bandet för sig men kom självklart in igen och sista låten fick bli Go the Way You Go.
Då bjöds det på ytterligare ett tjugominuters epos som hade extra allt med både trum-, bas- och keyboardsolon. Det var lite mer utflipp här och där, vilket bara var trevligt. Dock hittar de snabbt tillbaka till melodierna och även den här melodiska resan slutade lyckligt.
Och hur var detta då om man får sammanfatta det med några rader? Alldeles strålande, får man nog säga. Förutsatt att man gillar den här musiken. Bland allt tjafsande om AI-musik hit och dit finns det massor med band som inte gör annat än att skriva spännande musik.
Spock’s Beard har ju sin trogna publik och även om de kanske inte varit de största inom sin genre så har de sina trogna fans. Kan ju inte säga att det var fullt precis denna kväll på Plan B ,men de som var där blev garanterat nöjda. Och musikerna verkade vara nöjda med. Dessutom var det ett bra ljud vilket alltid förhöjer upplevelsen.
