SEND HELP – maktkamp på en öde ö

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det var ett tag sedan jag såg Rachel McAdams senast. Det var väl tillsammans med Will Ferrell i Netflix skojiga Eurovision Song Contest:The Story of Fire Saga för lite drygt fem år sedan. Kanadensiskan har hunnit bli 47 så man kan väl tänka sig att rollerna börja sina nu.

Vilket förstås är både synd och skam. Men Sam Raimi har sett fortsatt potential i henne, och visst briljerar hon i Send Help. Det här är McAdams show från början till slut. Även om motspelaren Dylan O´ Brien – troligen mest känd från Maze Runner-trilogin – gör sitt bästa av sitt veritabla arsel till rollfigur.

McAdams är Linda Liddle, strategier och mattegeni på det stora investerings- och konsultföretaget. Samtidigt hägrar vice VD-posten. I den bästa av världar alltså. Men istället är hon ignorerad, hånad, utfryst och förbisedd. Av kollegorna i allmänhet och av nye VD:n Bradley Preston i synnerhet. MeToo-rörelsen hade knappast certifierat den här arbetsplatsen. Om man säger så.

Hur som helst; Linda tillåts trots allt ändå hänga med när kontorets grabbgäng ska ta företagets privatjet till Bangkok för att avsluta en viktig deal. En deal de behöver Lindas hjälp för att realisera, för övrigt. Det är därför Bradley motvilligt låter henne följa med.

Fast istället för big business i Bangkok kraschar planet mitt i plurret i ingenstans i den thailändska arkepelagen, och de enda som överlever är Linda och Bradley. Sedan eftersom den förstnämnda är uttalad nörd vad gäller Survivor, alias amerikanska Robinson, vet hon ett och annat om hur man ska klara sig på en öde ö. Inte konstigt att hon rätt omgående trivs som fisken i vattnet.

Så gissa om det blir såväl omvända roller som en tydlig maktförskjutning mot det täcka könet där på ön. Man kan till och med tala om att viss terrorbalans råder så småningom. Bradley måste trots allt inse att det är den forna hunsade underhuggaren som är bossen. I alla fall för tillfället. Men säg den lycka(?) som varar. Inte särskilt länge ska det visa sig. För Bradley är och förblir en ”snake in the grass” som inte går att lita på. Eller kan man det trots allt?

Det förtäljer inte historien. I alla fall inte min dito. För spänningen ska trots allt inte förstöras. Däremot är det givet att våldet trots allt ligger och lurar under ytan mest hela tiden, och när så är fallet ter det sig också tämligen blodigt. Lydias blodsöliga fajt med ett enormt helilsket vildsvin är ett exempel. Ett annat är ett slagsmål med diverse tillhyggen där ingen part sparar på krutet.

Och även om nu vissa inslag i Send Help är ganska givna, så är det också viktigt att framhålla att manuset innehåller en del twists. Twists som jag inte nödvändigtvis såg komma.

Med tanke på detta är det också bara givet att också välkomna Sam Raimi tilbaka till skräckgenren. Evil Dead-regissören har inte gjort någon skräckfilm sedan den synnerligen underhållande Drag Me to Hell 2009. Det är sjutton år sedan, så det är på tiden att han gör det igen.

Fast med detta sagt är vore det synd att påstå att Send Help har särskilt mycket med vare sig Evil Dead-trilogin eller ovannämnda Drag Me to Hell att göra Eller för den delen den övernaturliga thrillern The Gift. Det här är en film som i grund och botten är rotad i något mer realistiskt. Om inte annat känns det så.

Sedan för egen del uppskattar jag hur relationen mellan huvudpersonerna utvecklar sig när de hamnar på ett ställe där allt ställs på huvudet. Det hela ter sig både lätt oförutsägbart och nervigt och för all del också roligt. I alla fall är dialogen dem emellan ofta underhållande. Tala om lågeffektivt bemötande.

Vad jag vill säga är nog att Raimi mjuknat med åldern, och det är okej. Visst brutaliteterna hör till i en sådan här film, och de levereras också med sedvanligt skicklig ackuratess även denna gång, men det är långt ifrån allt. Här verkar regissören minst lika intresserad av att skapa spänning med stämningar och smart dialog som med fysiskt raffel, och det har han ju klarat alldeles utmärkt.