Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tangerine Dream som nästa år fyller 60 år har alltid varit pionjärer när det gäller experimentell musik. Edgar Froese bildade bandet 1967 och fram till hans död 2015 var han enda kvarvarande medlemmen. Mängder med medlemmar har passerat och de har släppt ett oräkneligt antal album. Någonstans kring 100 studioalbum och 50 soundtrack samt mängder med liveinspelningar ovanpå detta.
Idag består Tangerine Dream av Thorsten Quaeschning, Hoshiko Yamane och Paul Frick. Thorsten släpper även soloplattor under eget namn och har agerat förband till Howard Jones.
Denna kväll började med att Thorsten berättade att det kommer bli både gamla, nya och ännu äldre musikaliska utflykter. Tangram från 1980 fick inleda kvällen men då mycket av musiken de skrev då sträckte sig över hela LP-sidor eller som i detta fall ett helt album blev det bara ett utdrag från albumet. Från albumet Live in Poland fick vi en liten bit av låten Tangent som även den sträcker sig över en albumsida.
Raum är ett album som släpptes 2022 och är baserat på Edgar Froeses gamla demoinspelningar men får ju ändå räknas som ett helt nytt album. Stilmässigt är detta album mer tillbaka till de långa sequencerdelarna när musiken bara bubblar på och växer fram allt eftersom. Melodimässigt är det ändå behagligt då bandet alltid gjort förhållandevis snäll musik. Även Continuum var från senaste plattan och den titeln har ju satt namnet på den pågående turnén.
Soundtracks till filmer har gruppen som tidigare nämnts gjort många, men The Silver Boots of Bartlett Green är musiken till en ockult roman från 1927. Med snygga violinsolon från Hoshiko Yamane var detta ett medryckande stycke musik. Med passande videos i bakgrunden som på ett målande sätt förstärkte musiken blev det lätt att hamna i ett meditativt tillstånd. Vilket ju är målet för deras musik.
Tom Cruise spelar huvudrollen i filmen Risky Business från 1983 där Tangerine Dream bidrog med ett antal låtar till soundtracket. Love on a Real Train var spåret vi fick ikväll. Därefter blev det ett halvtimmes långt svepande musikstycke som de kallar för Sessions, vilket är improviserat till stor del. Det vill säga musik som är utsträckt, har långa atmosfäriska ljudlandskap och sequencermelodier.
På Spotify ligger det 8 timmars livemusik bara i denna serie. Det blir lagom att lyssna in… Perfekt för älskare av plattor som Phaedra och Rubicon.
Mycket applåder efter detta då jag inbillar mig att det är musik i den här stilen de flesta i publiken uppskattar. Låten Logos, som de framförde när de blivit inklappade var i jämförelse ganska medioker. Lite hissmusik över det. Dock tog det sig när det blev ytterligare ett spår från Raum-plattan Portico.
Konserten började lida mot sitt slut och det blev ytterligare sequencerbaserad musik från albumet White Eagle. Den lite självironiska titeln No Happy Endings fick bli the ending denna kväll. Gillar man Grand Theft Auto så bör nämnas att detta stycke finns med i spelet.
Efter dryga två timmar tackade bandet för sig och hoppades att få komma tillbaka snart. Det har tagit 59 år för dem att hitta till Sverige så jag hoppas de kommer lite oftare. Även om inga originalgubbar länge är med så har ju denna sättning både skrivit ny musik och framför äldre material på ett hedersamt sätt. Dock saknar jag gitarrsolona som Edgar Froese spelade vilket gav en extra dimension som inte finns idag.
Men jag klagar inte, det var snyggt framfört. Fast man skulle ju sett bandet på 70-talet då de uppträdde i kyrkor och katedraler. Det var nog en upplevelse.
