Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hon hade länge en ganska knölig karriär, Raye. Strul med skivbolag och en hel del gigs på sunkiga småställen, något hon som hastigast berättade om denna kväll. Det sistnämnda, alltså.
Men nu verkar det onekligen ha lossnat. Vokalissan befinner sig på sin första arenaturné någonsin, och det är Europa som är spelplatsen. På Royal Arena var det både utsålt och knökfullt, och det sisådär två och en halvtimme långa giget framstod i lång och mycket som ett segertåg från första stund.
Inte illa marscherat förstås. Men man borde väl inte vara förvånad. Brittiskan har lärt sig hantverket, och så att säga ”paid her dues” via rent och skärt slit sedan hon var sjutton. Något hon för övrigt blev rikligt belönad för på 2024 års Brit Awards då hela sex utmärkelser tillföll henne, inklusive British Artist of the Year och Songwriter of the Year.
Fast ändå, trots denna merit ska villigt erkännas att det var svårt att inte omgående bli överraskad över det som serverades i tisdags. Raye tog kommandot direkt och lät både professionalismen, hela röstregistret och inlevelsen skina via öppningslåten och tillika nya sången, den tungsint melankoliska I Will Overcome. Detta alster gav nästan associationer till en fransk chanson, och tedde sig på sätt och vis som ett av aftonens mest udda numer.
Efter denna öppning följde senaste hiten, den energiskt soulfunky Where is My Husband. Ett kaxigt val på ett så tidigt stadium, får man nog säga. Att välja ett av de säkraste korten, alltså. Å andra siden svängde det i i stort varje nummer som avverkades. Efterföljande The Thrill is Gone var bara ett av många exempel på det. Raye var fullständigt konsekvent i detta avseende när hon iförd sin röda glitterkänning visade var det musikaliska skåpet skulle stå.
Tillsammans med sina likaledes klädda kördamer som snyggt adderade vokal finess till helheten med sina röster, icke att förglömma. Och på tal om just det. Helheten, alltså. Ljudbilden fylldes ut på bästa tjusiga sätt av en septett blåsare, en sextett violinister och ett femmannaband som satte varje ton som en perfekt smäck utan att tappa bort vare sig flowet eller rytmerna som ständigt höll taktnerven upptagen för var och en på plats.
Sedan vågar jag nog påstå att få eller ingen kan jämföras rakt av med Raye. Visst, självklart finns beröringspunkter med andra artister, men det här är en dam som definitivt tänjer på gränserna. Hon rör sig inom såväl pop och soul som R&B, disko och hip hop. Sistnämnda märktes inte minst på beatsen och det rytmiska pratsjungandet i Flip a Switch.
Fast i grund och botten kokar allt ner till jazzen. Det är i den allt börjar. Det har sångerskan själv varit tydlig med. Sedan kan den låta såväl som den smått popdoftande sorten, typ lekfullt tralliga Worth It eller som en soulkryddad ballad i form av Nightinggale Lane. Ellerför den delen classic crooning som i covern på Fly Me to the Moon i en infallsrik, men mest upptempoartad version.
sångerskan berörde emellertid aldrig så mycket som när hon satte sig ner vid pianot och tog ton i Ice Cream Man, sången som berättar om när hon blev våldtagen av en skivproducent. Det kändes som hon hällde ut sitt hjärta fullständigt för de 16.000 som befann sig framför henne där ute i arenan.
Fast bara en kort stund senare vankades det endast positiva tongångar. Den lika kuliga som catchy Click Clack Symphony var en tvättäkta musikallåt av modernt snitt medan tempofyllda Secrets antog skepnaden av en hybrid av house och disko med lättsymfonistuk.
Så summa summarum sammanfattningsvis talar vi om en show värd namnet. På allvar. Adjektiv som storslagen, påkostad, tidvis mäktig men också då och då hudnära naken och personlig – även om sångerskans mellansnacke kanske blev väl långdraget ibland.
Ja, också ter sig Raye både ordentligt sympatisk och charmig. Så med allt detta i åtanke måste medges att jag allt är mer än en liten aning knockad över det som serverades i tisdags på Royal Arena.
