Klicka på bilden, för att se hela bilden
När multiiljonsäljande Creeds sångare Scott Stapp både gjorde bort sig och gjorde sig omöjlig i blev splittringen ett faktum 2004. Samma år bildade resten av bandet Alter Bridge med vokalisten Myles Kennedy som frontman.
Drygt två decennier senare är Alter Bridge alltjämt aktiva å det värsta. Så sent som för några veckor sedan släpptes kvartettens åttonde album. Ett självbetitlat sådant, dessutom. Samtidigt har Creed återförenats två gånger under årens lopp, men att det är Alter Bridge som är den beständiga delen för de tre före detta ”Creedarna” råder det knappast någon tvekan om. Kreativiteten har aldrig sinat om man säger så.
Sedan vågar jag nog påstå att Orlandocombon alltid varit en pålitlig liveakt. Såg dem senast på Sweden Rock i kölvattnet på releasen av förra gedigna verket Pawns & Kings, och det vore synd att hävda att de gjorde någon besviken. Det handlar i allmänhet om energiskt scenutspel och högt tempo utan att man för den sakens skull gör ett stort nummer av att flänga runt på scen hela tiden.
Vad som definitivt blev tydligt i K.B. Hallen var den auktoritet som bandet överlag är i besittning av i livesituationen. Den är så självklar att man knappt noterar den. Om nu det låter vettigt. Inledande låttrion Silent Divine, för övrigt hämtad från just nya albumet AB, Addicted to Pain – den där skönt punkdoftande versen går inte av för hackor – och Cry of Achilles gjorde klart för de 2.500 i publiken att det här är ett band som förmodligen aldrig låtit tajtare än idag.
Sistnämnda är dessutom onekligen en sak som har episka kvaliteter. Vi talar i termerna storslagenhet och intensiv riff-fest av på en och samma gång. Fast mörkare än i What Lies Within blev det nog aldrig denna afton. Det finns en anledning till videon till detta alster helt domineras av zombieliknande gestalter som vandrar omkring i ett suddigt apokalyptiskt landskap, om man säger så.
Som motvikt till detta präglades Open Your Eyes av ett tydligt ljus trots att lyriken knappast osade av glädje. Det gjorde den inte i Broken Wings heller. Vemodet var närmast överväldigande. Däremot visade dessa båda ballader att Alter Bridge kan göra sådant som kan karaktäriseras som odiskutabelt vackert och naket övertygande också.
Och naturligtvis sjöng Myles Kennedy som en (rock)gud även denna gång. Mannens har en distinkt stark röst som direkt kan identifieras, och i det här fallet är det något som endast ska tolkas som något positivt. Mer behöver egentligen inte sägas. Alter Bridge levererade åter igen denna lördagskväll, något som bara tedde sig som helt självklart. För som sagt, det här är ett band med djävulskt tajta kvaliteter och tillika en sångkatalog som faktiskt ter sig avsevärt starkare än vad somliga kanske fått för sig vid en närmare granskning.
Slutligen måste sägas att Floridabandet på denna turnévända har med sig hela två ”Special Guests”, Daugthtry och Sevendust, vilket gav helheten en utomordentlig ”value for money”-status. Förstnämnda körde för övrigt på i en helt timme, medan Atlantacombon fick nöja sig med en halvtimme. Kvintetten lyckades emellertid trots detta göra ett nästan lika gediget avtryck som Chris Daugthry och hans mannar. Vilket förstås inte var det sämsta. Snarare tvärtom.
