Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Förlag: Norstedts
Genre: Skräck & spökhistorier
Antal sidor: 338
Format: Pocket
Utgivningdatum: 2025-05-14
Brukar inte uppskatta när folk drar till med ”Boken var mycket bättre än filmen” och liknande uttalanden. För det första är det två olika medier och för det andra har läsaren oanade möjligheter att skapa sig en egen bild av att få till en personligt önskvärd bild av en skildring. Något en filmatisering aldrig kan konkurrera med.
Med andra ord ligger det rätt nära till hands att den stora majoriteten ska säga att boken är bäst utan någon som helst tvekan.
Fast i fallet Hemmet är jag definitivt benägan att hålla med om att boken är bättre. Ändå har filmen varit trogen boken på många sätt. Om inte annat är det grundläggande upplägget hyfsat troget den tryckta förlagan
Påpassligt nog ståtade förlaget Norstedts med en nyutgåva i samband med biopremiären dessutom. Helt rätt förstås, men det hjälpte förstås inte den både tämligen sega och onödigt tama filmen ett dugg. Men visst var det roligt ändå att Anki Lidén fick en Guldbagge för bästa kvinnliga biroll för sin insats.
I handlingens centrum finner vi Joel, en herre som inte haft det alltför lätt där i huvudstaden i kölvattnet på en musikkarriär som havererade när det efterlängtade skivkontraktet försvann i ett nafs när partnern Nina hoppade av karriärtåget innan både avgång och påskrift.
Alltsedan dess har Joel hållt sig undan hembyn Skredsby där mitt i ingenstans. Fram till nu det vill säga. För nu är enda alternativet för den förvirrade mamma Monika att flytta till ålderdomshemmet Tallskuggan, och den ende som kan se till att det händer är Joel.
Frågan är bara vad det är för fettfläck som han hittat i Monikas sovrum, och varför förvandlas den genuint gulliga gamla damen plötsligt till en diabolisk elaking när hon väl är installerade på boendet Kan det möjligen ha att göra med den där fettfläcken? För snart dyker samma fläckar upp där på hemmet.
Ett mysterium? Absolut, och därför tvingas Joel och Nina ta sig samman och lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att gemensamt komma fram till vad det är som drabbat Monika. Särskilt som det är uppenbart att något ont är i görningen.
Här bör dock nämnas att Strandberg överlag är subtil i sitt närmande av skräckelementen. Det handlar mer om krypande obehag än raffel. Samtidigt tycker jag nog att han gradvis vrider upp reglagen mot slutet för att det hela till slut ändå ska te sig riktigt spännande. Mannen uppvisar fingertoppskänsla helt enkelt. Något långt ifrån alla är i besittning av. Men det är alltså Mats Strandberg. Vilket helt klart är uppenbart i Hemmet.
