Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den här dynamiska duon som nu visserligen har fått tillökning med en basist har skrivit och spelat sin egensinniga musik i över 30 år. Redan som tonåringar fann de tycke för udda och mer krävande musik och ramlade snart ner i Zappa-träsket som de snabbt insåg att de kunde behärska.
Dessutom till den milda grad att Frank Zappa själv blev imponerad och bjöd in de två tonåringarna till att spela på scen tillsammans med resten av bandet. Planer fanns att de skulle värvas som musiker till Zappas band men tyvärr gick den stora maestron bort bara några år senare.
Men nu är det 2026 och Mats & Morgan har fortsatt spela musik som aldrig kommer att uppskattas av den breda massan men däremot av alla diggare som vill ha lite (eller mycket) utmanade musik. Det låter väldigt mycket över deras kompositioner och det är tvära kast med aldrig sinande teman som avlöser varandra. Det är en fröjd för örat att lyssna och de tre musikerna är så absurt tajta och minsta lilla nyans sitter som en smäck.
Vad det är för stycken de spelar har jag dessvärre ingen aning om, men det inledande stycket skulle kunna absolut vara något från Sleep Dirt– eller One Size Fits All-eran. Ja, jag tjatar fortfarande om deras stora förebild. Det är dynamiskt och svängigt och trummisen Morgan Ågren har 200% koll på vad han gör. Mats Öberg på keyboard är flyhänt och frambringar massor med sköna toner.
Instrumentalt är det och det är inte mycket som sägs från musikerna. Hade ju hoppats på att presenterade vad deras låtar hette vilket alltid underlättar när man efteråt ska skriva men där fick jag tji. Men det kvittar kanske då de ofta både vrider om och arrangerar om de redan skrivna låtarna. Enligt obekräftade källor hette första stycket musik Etage A41.
Det halvtokiga samplingarna som vår keyboardist slängde in här och där gjorde musiken ännu mer rolig och dynamisk. Och som sagt, precis när man tyckte att ”där var en cool melodi” så ändrade sig musiken och for iväg i en annan riktning.
Den sammanbindande länken som vi inte får glömma är basisten Henrik Linder som med sitt jazziga fusion-sound gav en extra dimension. Han fick dessutom briljera med solon ett antal tillfällen under kvällen. Grymt spelat.
När det emellanåt lugnade ner sig i musiken fick Mats Öberg visa sina talanger på flygel med. Nu blev det betydligt mer fusionjazz över det hela. Tänk någon 80-talsplatta med Terje Rypdal eller motsvarande ifall jämförelsen hjälper. Förmodligen inte. De första 45 minuterna var över på ett kick och det visar hur underhållande den här trion var.
Tillbaka till del två av konserten inleddes av trummor med backtracks/samplad musik eller hur man ska förklara det. Spännande och halvskumt där man inte riktigt visste vad som skulle hända. De övriga musikerna gjorde sig beredda och sakta smög de in lite musik för att sedan bygga upp ännu mer avantgardistisk musik. Inte så lättlyssnat kanske men jag är övertygad att i den här publikens skivsamling finns det många skumma plattor som inte alltid uppskattas att spelas på parmiddagar och annat. Fast det är bara min teori.
Betydligt mer jazzigt blev det en bra stund och det var som att sitta på en jazzklubb i New York 1963. Dock utan någon tät rökdimma. En rökmaskin hade kanske höjt upplevelsen ett snäpp? Det svängde på bra men det var tämligen kantigt ändå. Men fan så coolt.
Tillbaka till det lite modernare Zappa-soundet och ytterligare en halsbrytande komposition med ett oändligt antal teman som de lyckas att få ihop och dessutom med sväng. Jag får åter skämmas lite för att inte ha kunnat lista ut vilka låtar de spelade. Provade några gånger på att få mobilens AI att ta reda vilken låt som de spelade. Noll träff oavsett… och helt väntat. Musiken ligger före algoritmerna. Del två av konserten var en bra bit över timmen och ja, det hände allt för mycket för att man skulle ha tråkigt.
Kanske bättre att avsluta den här recensionen då, och försöka sammanfatta alla toner och sortera intrycken. Någon kommersiell framgång och radiohits lär de aldrig få, och bandet är förmodligen inte ute efter det. Däremot är det alltid lika roligt att artister är så dedikerade och aldrig ger upp. Även om Mats och Morgan inte har släppt mängder med skivor har de absolut skrivit in sig i musikhistorien. För älskare av spännande musik var detta julafton varje sekund.
Och det King Crimson-inspirerade extranumret med dramatisk mellotron var tusan så coolt.
