Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
THE HOUSEMAID - vändningen halvvägs gör helheten överraskande spännande
Regi: Paul Feig
Skådespelare: Sydney Sweeney, Amanda Seyfried, Brandon Sklenar, Michele Morrone, Elizabeth Perkins
Premiär: 2025-01-16
Betyg: 3
Freida McFadden skrev The Housemaid redan 2019, men lade den själv på hyllan eftersom hon tyckte den blivit ”för mörk” och annorlunda jämfört med sina tidigare verk, men så erbjöd digitala förlaget Bookouture henne att publicera ett av hennes verk. Det blev The Housemaid.
Resten är historia. En tryckt upplaga följde på annat förlag, och när TikToks litteraturcommunity Booktok fick upp ögonen för romanen ifråga kom hypen och de verkliga försäljningsframgångarna. Därmed var vägen vidöppen för en filmatisering, vilket både var logiskt och klokt. För säga vad man vill, men The Housemaid lämpar sig uppenbarligen väl för bioduken. Jag säger uppenbarligen. För mitt engelska exemplar ligger alltjämt oläst ett år efter inköp.
Med detta sagt ska denna filmatisering också ligga tämligen nära den man finner i boken. Det framgår rätt tydligt att regissören Paul Feig (den hysteriskt roliga Bridesmaids, 2016 års underskattade kvinnliga Ghostbusters: Answer the Call, och manusförfattarinnan Rebecca Sonnenshine förstått grejen med McFaddens historia.Det här är nämligen en filmatisering som definitivt – och då särskilt mot slutet – levererar det där mörkret.
Men närmandet till berättelsen präglas också av ett visst popcornelement. Det här är liksom hur man nu väljer att se det knappast något som simmar i samma filmiska hav som, låt säga David Finchers Gone Girl. Tyngden saknas, om man säger så. Vilket förmodligen är ett hur medvetet drag som helst från Feigs sida.
Sydney Sweeney är Millie Calloway, en ung kvinna med tveksamt förflutet, som mot oddsen lyckas få jobbet som hembiträde i den lyxiga förorten med den ytterst välbeställda familjen Winchester. Det verkar med andra ord som om hon lyckats träffa en guldåder, men verkligheten ser annorlunda ut. Den initialt översvallande frun i huset, Nina visar sig snart vara både irrationell och labil in absurdum, och vad är grejen med lilla dottern Cece, som mest verkar trulig, blasé och glad för att slänga ur sig märkliga vuxna kommentarer.
Den mest normale i den lilla familjen verkar vara maken/pappan Andrew. Timid och förstående som få när det stormar i lyxhusets miniuniversum. Här är det förstås också givet att viss attraktion så småningom börjar spira mellan Andrew och Millie även om maken som den gentleman han är försöker hålla sig borta från den förbjudna frukten. Med begränsad framgång dock. I slutänden. För visst det ganska hett till när naken hud avtäcks i sänghalmen.
Sådär kunde det fortsatt, men sisådär en timme in i denna drygt två timmar långa film kommer en oväntad twist, och mer kan egentligen inte yppas utan att förstöra alltihopa för de som inte läst boken. Emellertid kan sägas så mycket som att The Housemaid plötsligt blir oväntat hårdför, blodbesudlad och grafiskt frispråkig.
Ett plus i min bok för övrigt. Alldeles för många amerikanska filmer har blivit sämre än nödvändigt när ett tema vattnats ur av en PG-13 censurgräns när en barnförbjuden Restricted-dito med tanke på just detta varit precis vad (film)doktorn ordinerat.
Med detta sagt får man väl också summera och säga att The Housemaid blivit en överraskande spännande skapelse. Inte minst vändningen halvvägs lyfter helheten efter en stabil om än inte sensationellt upptakt som hållit intresset vid liv fram till dess.
Vad mer? Jo mot slutet vankas det minsann en överraskande slutkläm som reder ut alla frågetecken man möjligen kan ha. Om den sedan är trovärdig är en helt annan sak.
